Senaste inläggen

Av silentium - 28 maj 2017 18:18

Jag kommer nog aldrig få bli firad på morsdag. Jag kommer aldrig få höra ordet mamma. Den sorgen är bedövande. Instagram och Facebook vimlar av bilder på mammor och barn, det svider lite extra när dessa bilder finns överallt. Jag är såklart glad för alla som har barn, men tyvärr finns en liten uns av avundsjuka. Den värsta känslan man kan ha, avundsjuka, det är fult att känna så. Man ska inte känna så, men ändå så gör jag det. Jag missunnar ingen men just idag gör det bara så otroligt ont i bröstet av sorg.

Av silentium - 18 maj 2017 11:59

Jag vet inte om du hör mig men ber dig om ett svar, jag vet inte om du lyssnar på den bön jag har.
Ja, jag vet jag är för simpel, enkel, inte någon alls men när jag ser din blick så tror jag ändå att du kanske hör...
Gud, hjälp de människor som är i nöd, visa din kärlek och ge dem ditt stöd. Gud, hjälp de glömda. Hjälp mig förstå. Hjälp mig att orka ge mer.
Jag ber om kraft och jag ber om svar,
jag ber om ljus över alla motgångar som möter mig. Lite mera svar, lite mera ork, det är allt jag ber. Jag ber även för andra, alla som lider, alla som behöver hjälp, alla som finns utanför.
Ber verkligen från mitt hjärta och kan bara hoppas att du hör. Hjälp mig att finnas för andra trots min oförmåga att orka själv. Hjälp dom som lider.

Av silentium - 17 maj 2017 22:33

Jag känner mig så låst. Instängd i mitt eget mörker. Samtidigt vill jag bara bli ännu mer instängd. Lås in mig i en bunker av betong, låt mig ligga med täcket över huvudet och långsamt försvinna bort. Bort från allt.
Har jag en axel att luta mig emot? Ibland känns svaret sjävklart, ibland diffust. Hur högt ska man våga skrika ut ensamhet, ska man skrika ut sin ensamhet? Vem tar mina strider när jag själv inte kan....

Av silentium - 14 maj 2017 16:12

Jag ger sken av att orka och klara av saker och ting, jag är stark, jag kämpar, jag tar mig fram med fasta steg. Men skenet bedrar. Jag har ingen ork, framförallt inte psykiskt, knappt fysiskt heller. Visst kämpar jag men jag är inte stark, jag är ingen kämpe. Jag försöker bara överleva. Men jag orkar inte kämpa, jag vill bara få krypa upp i någons trygga famn och bli omhändertagen. Få höra att det är okej att må dåligt. Att det är okej att inte orka kämpa.
Jag lider mer och mer i det tysta, rädd för att vara till besvär, rädd för att oroa, rädd för att dra uppmärksamheten mot mig själv, verka egoistisk. Jag funderar mer och mer på hur jag ska göra, vad ska jag säga, ska jag våga be om hjälp? Ska jag läggas in på psyket igen? Det hjälper inte mig i längden men kanske måste jag ha övervakning, kommer jag överleva annars? Jag kan faktiskt inte svara på den frågan. Livet är ingen dans på rosor, men det ska inte vara som att gå på krossad glas dygnet runt heller. Det måste finnas en balans och den finns inte just nu. Det gör fysiskt ont i själen, jag tror att det är svårt för många att förstå hur fysiskt ont det verkligen kan göra.
Ibland känns det inte som att någon förstår, och jag tror att jag själv är en stor bov i de dramat. För jag förmår mig inte att säga rakt ut vad jag tänker och känner, jag försöker göra mig förstådd men talar inte alltid i klarspråk kanske och vem kan läsa tankar? Problemet och rädslan är väl att jag vid några tillfällen verkligen blottat mig själv och ändå inte fått hjälp eller blivit förstådd. Att det viftas bort lite eller att inget görs. Det har gjort det ännu svårare att vara helt rak. Jag är inte rädd för döden, jag är rädd för det liv jag lever nu.....för det är inget liv. SE MIG? SE MIN ÅNGEST, BÄR MIN SMÄRTA, TA MIN HAND, VA MITT STÖD. Snälla låt mig slippa lida för jag orkar inte mer.

Av silentium - 9 maj 2017 11:49

Mitt mående och beteende påverkar mina nära mer än jag kunnat föreställa mig. Jag gör felaktiga val, ja rent dumma val som drabbar dom som betyder mest för mig. Det är bara så svårt att veta hur jag ska hantera allt som rör sig inuti mig. Ska jag hålla det inom mig? Ska jag berätta öppet? Ska jag skriva eller inte? Allt jag vet är att jag sårat och kanske oroat den person som står mig allra närmats. Utan henne är mitt liv meningslöst, jag klarar mig inte utan henne och jag skulle gå över lik för henne. Jag ska börja på två olika behandlingar, vet bara inte än vilken som kommer starta först. Men jag hoppas att dessa två kan hjälpa mig att lära mig hantera mina tankar och känslor. Kanske kommer jag kunna prata om mina känslor lättare, jag hoppas att jag får lära mig det i alla fall. För såhär kan det inte fortsätta.
I love you to the moon and back, du vet vem du är.

Av silentium - 4 maj 2017 22:52

Jag skrev ett avskedsbrev till min allra käraste syster, jag skrev ett avskedsbrev till mina gudbarns mamma, jag skrev ett avskedsbrev till min föredetta fru och jag skrev ett avskedsbrev till psykiatrin. Jag vet inte om breven kommer behöva läsas, men dom finns här, som en trygghet. Lite som "för säkerhets skull". Det svarta mörker som bor i mig lämnar mindre och mindre plats för det ljusa. Jag vet inte om det går längre.....

Av silentium - 27 april 2017 23:21

Det finns en annan sida, det finns någonting jag aldrig ser. Men jag vill inte veta var för därifrån syns längtan mer. Men om jag tar mig ifrån en sviken dröm och hur igen så kanske jag kan känna meningen med tystnaden.
Svalkar vinden? Värmer solen? Ser man något bakom molnen? Känner du lyckan genom sorgen? Jag har inget mer än mina tankar.
Ångest och oro som om jag vore av stål och glas, borde gå men stannar kvar. Jag har lovat och glömt, förlåtit, fördömt. Försent för att ångra men tid nog att tänka om och leva med det.
Jag saknar det som inte finns, bara jag kan bära det dom gör så ont i mina ögon. Det är något stort på gång, så länge ingen bryr sig om vilka höjder man kan nå. På vilken sida som jag står.

Av silentium - 25 april 2017 21:36

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är meningslöst och slutsatsen att den bör ändras, avslutas, upphöra. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna smärta. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt.

Presentation


I rispan av min vrede ska jag sätta jord och så, i skuggan av min stolthet ska jag resa mig och gå

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards