Senaste inläggen

Av silentium - Måndag 23 jan 17:51

Jag saknar min älskade ö så enormt mycket, ni vet en sådan saknar som gör fysiskt ont i hjärtat och bröstet. Skogens dofter, tallarna, stigarna, kalkstenarna som blandas med barr och mossa. Havets brusande, vågornas piskande dån när piren bryter deras framkomst, eller när havet gått i vila och allt ligger spegelblankt. Den friska brisen av havslukt och tång. Röken från den lilla fiskeboden som röker dagens fångst nere i hamnen. Raukarnas ståtliga placeringar som naturen själv har valt ut. Den långa stranden, den hemliga stranden bakom den svårupptäckta sprickan i kalkstensklippan. Jag längtar, jag saknar, jag behöver. Det är min plats på jorden. Min älskade ö, mitt Gotland.

ANNONS
Av silentium - Söndag 22 jan 20:02

Vad gör man när ångesten river en i strupen så att man inte ens kan prata? Vad gör man när man imploderat av allt det outtalade men orden har tagit slut så man förmår inte berätta? Vem vänder man sig till när man gått sönder för länge sedan, och var börjar man berätta när man inte ens själv vet var historien har sin början?

Vad händer om jag berättar? Hur blir jag sedd om jag talar om att jag inte längre finner lust i någonting. Om ingenting längre fungerar? Till vem kan jag berätta att jag har starka tankar på att ta mitt liv, och att dessa på senare tid, eller kanske nu igen allt tydligare förvandlats till konkreta planer om hur?

Na?r den psykiska sma?rtan tar o?ver helt, fo?rsvinner verk- ligheten och med den ocksa? de ma?nniskor som sta?r mig na?ra. Det a?r som om alla band som funnits da?r plo?tsligt klipps av. I sma?rtans innersta rum nns inga relationer, bara utanfo?rskap och do?d. En sma?rta som a?r sa? sva?r att den enda mo?jliga lindringen just da? a?r tanken pa? att få dö. I sma?rtan fo?rsvinner ocksa? orden. Jag a?r ordlo?s. Jag kan inte fo?rmedla mig genom ord och da? inte heller ta emot hja?lp genom ord. Allt är så otroligt svårt.

ANNONS
Av silentium - Söndag 22 jan 12:05

Ibland undrar jag varför människan fått känslan av besvikelse. Varför ska den känslan finnas? Den gör bara ont och har ingen bra anledning till att finnas. Jag önskar att besvikelsen kunde bytas mot irritation eller i alla fall att man kunde bli arg istället, det är lättare att hantera än den jävliga besvikelsen. Den gör ont.

Jag känner mig ensam, som i ett tomrum, ett mörkt och kallt tomrum, jag vet inte om jag orkar mer. Kanske är jag känslig, kanske inte. Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Hopplöshet räcker inte ens till, det jag känner är något mycket värre än så.

Av silentium - Lördag 21 jan 12:03

Våldtäkt kan ske inom relationer, bakom stängda dörrar, i offentligheten och ja... överallt. Det finns ingen "bild" över hur en typisk våldtäkt ser ut och det är inte alltid en främmande man som hoppar ut framför en buske. Men det är, vad man tror enligt anmäld statistik 8% av alla fall av våldtäkt som blir våldtagen av just den där främmande mannen. Och jag är en av dom.

Han la sin arm på min hals, drog ner byxorna och slog isär mina ben och när han väl fick in den så gjorde jag inget motstånd utan försökte vända situationen genom att vara lugn. Jag hamnade i chocktillstånd och bara låg där, som att jag vore död. Hans starka arm pressade så hårt om min hals, jag fick knappt luft. Hade jag kämpat emot hade han nog tryckt hårdare. Jag låg där och kände mig död. Jag lät han fortsätta, ville bara att han skulle bli klar.

Sen var han bara borta, färdig med mig. Och där låg jag, nyligen våldtagen av en främmande man och kunde inte röra en muskel. Jag vet inte hur länge jag låg kvar där men det kändes som en evighet. Det handlade nog bara om några minuter.

Jag anmälde aldrig, han går runt på gatorna i det fria medan jag för alltid är fast i de spår han lämnade kvar i min själ.

Av silentium - Fredag 20 jan 17:44

 -Vi är en familj och vi håller ihop, eller hur?!

Återigen en retorisk fråga, alltså en fråga som ställs på ett sådant sätt att svaret redan är givet. Vad svarar ett litet barn på det? Vad svarar ett vuxet barn på det? 

 

Enligt Wikipedia innebär en familj - en grupp individer i ett hushåll som förenas genom släktskap. Så jag antar att vi är en familj, och en familj håller alltid ihop. Så när någon annan som inte ingår i den familj som alltid håller ihop frågar vad som hänt med ditt högra öga som är alldeles blåsvart svarar man                                                            - Spelat fotboll, vi vann med 3-1. 

 

Det innebär att man inte har avslöjat vad som verkligen har hänt med ögat. För vi är en familj och vi håller ihop. Det innebär även att man inte direkt har ljugit heller, för man har inte nämnt att det blåsvarta ögat uppkom i en närkontakt med en fotboll. Man har bara skyddat sin familj och berättat att man spelat fotboll, resten är upp till personen ifråga att tolka utifrån sin egna fantasi. 

 

Akuten på Södersjukhuset luktar som en blandning av handsprit, svett och något annat som inte är identifieringsbart. Pojken bredvid mig gråter hysteriskt och har en bula i pannan som är slående lik en tennisboll, mamman är hysterisk och påpekar gång på gång att det är en skandal att väntetiden är så lång. Men jag har sett på tv att det är ett gott tecken om ett barn skriker efter ett slag mot huvudet, det är värre om man inte gråter. 
Jag sneglar mot min pappa, sedan mot pojken och sen tillbaka på pappa. 
Jag märker inte ens när tårarna börjar trilla ner för kinderna, inte förens pappa nyper tag i den något felvridna armen.

- Lägg av. Viskar han med bestämd röst, du är väl ingen bebis? 


Tårarna torkas diskret bort med tröjärmen. Jag trodde i ett vagt ögonblick att det var rätt att låta tårarna komma, att det var ett tecken på normalitet. Men jag borde ha vetat bättre än så. Tårar är ett tecken på svaghet, inget annat. En 7-åring borde veta bättre än att gråta trots att smärtan från armen nästintill var ohanterlig.

- Jaha, vad har vi här då? 

Läkaren i vit rock tittar på mig med stora blå ögon, han ser snäll och välbekant ut.
Pappa svarar nått om klumpiga barn som inte inser sin egen förmåga. Han skrattar skämtsamt och lägger en hand på min rygg som ett ömhetsbevis. 
Den välbekanta läkaren iakttar min arm och konstaterar att den är med stor sannolikhet bruten och att vi ska skickas ner till röntgen. 

- Vad har du gjort med armen då unga fröken?

Reaktionen kom på sekunden.
- Spelat fotboll, vi vann med 2-1.
- 3-1, vi vann med 3-1! Det var mer ett skrik än ett svar. Jag trodde på fullaste allvar att jag förstört allt bara för att jag sagt fel. Att jag svikit min familj, att jag avslöjat vad som verkligen hade hänt med armen. Att läkaren med de blå ögonen fått reda på att det var min pappa som vridit armen i fel vinkel och inte att armen brutits i en närkontakt i en fotbollsmatch. 

- Förlåt jag menar att jag spelat fotboll och att vi vann med 3-1. Tårarna kom igen och inget kunde stoppa dom.
Läkaren skrattade högt och sa att här har vi minsann någon som tycker om att vinna. Leendet lugnade mig, det var ett bevis på att han inte alls missuppfattat min lögn. Han trodde mig.
Blicken från pappa skulle ha dödat om den kunde. Och när läkaren gått fick jag minsann reda på vilken idiot jag var. Hur nära jag varit att svika familjen, hur dum jag var som inte insåg att om sanningen kom fram skulle vi aldrig se varandra igen, min lillebror skulle tro att jag lämnat honom, att jag hatade honom. 

 

Gipset fick sitta i 6 veckor, armen läkte, ingen frågade igen hur skadan uppkommit och vi var fortfarande en familj som håller ihop.

Av silentium - Tisdag 17 jan 14:05

Självmord väcker många känslor och det uppkommer förstås diskussioner kring det. Är det ett egoistiskt, aktivt val eller en effekt av något helt annat?
För många säger att självmord inte är något annat än ett själviskt beslut och jag tycker alltid det är lika sorgligt när man hör sådana kommentarer. Det är uttalanden som inte kan räknas som en åsikt, utan helt enkelt okunskap och ingenting annat.
Vid första åtanken kan det visserligen vara lätt att kläcka ur sig dumheter i stil med att någon som tar sitt liv gör det enkelt för sig och smiter undan ansvar för olika saker. Men om man tänker lite längre så inser man att det faktiskt inte ligger till på det viset.

När en människa tycker att döden är det bästa alternativet framstår det som rätt solklart att det är en människa som inte mår bra och som givetvis behöver hjälp.
Sen finns det naturligtvis alltid bättre alternativ än att ta sitt liv, men det ingår trots allt i sjukdomsbilden att man inte ser dessa alterantiv. Sen kan man givetvis reagera olika, alla som får självmordstankar sätter inte sina planer i verket.
Det som i min situation faktiskt skrämde mig, är att jag verkligen tror att döden var ett bra alternativ. Men jag vågar inte be om hjälp igen. Något som egentligen inte är en svaghet, man är inte svag om man ber om hjälp. Det är inte heller en svaghet att känna att man inte klarar av att leva längre, utan helt enkelt symptomen på en sjukdom, en sjukdom som inte syns på utsidan.
Exempelvis, depression räknas som en dödlig sjukdom, eftersom cirka 25 % av alla drabbade dör som en följd av sjukdomen. Det säger ju ganska mycket om vilka krafter sjukdomen kan sätta igång i det mänskliga psyket.
För er som nu tänker tanken att det bara är "veklingar" som drabbas av depression, kan jag bara upplysa om dett inte heller det är sant. Alla kan drabbas, men vi har lika olika hög tröskel för när vi drabbas. Precis som vi har olika smärttröskel, eller att vissa kan leva hur hälsosamt som helst men få cancer medan andra röker 60 cigaretter om dagen i 40 år utan att bli sjuk. Går man igenom tillräckligt jobbiga saker under tillräckligt lång tid, kan alla få en depression. En sjukdom som måste behandlas på olika sätt. Kanske inte nödvändigtvis genom medicinering, men behandling måste man få.
Antidepressiva mediciner kanske kan kallas för själens "värktabletter". De botar visserligen inte sjukdomen, men lindrar den.

Ibland kan jag nästan önska att de som är fördömande mot folk som begår självmord och har psykiska besvär skulle få känna på hur det är. Kanske bara för någon timme, det skulle kanske räcka för att inse hur dåligt man faktiskt mår. Och att man inte alltid handlar rationellt i dessa lägen.

Av silentium - Måndag 16 jan 15:28

Jag känner mig så låg, nästan farligt låg, kommer jag orka ta mig igenom dagen? Hopplösheten slog ner mig i marken, helt skoningslöst. Allt jag befarat skulle hända idag hände. Känner mig så misslyckad. Jag vet inte vad jag ska göra, är förtvivlad. Tårarna lämnar blöta strimmor på mina kinder och jag hör hur jag tänker, det är dags, du är inte värd att få hjälp, du borde ge upp, du skulle slippa allt om du bara försvann.
Tänk att få komma bort från all smärta, både psykiskt och fysiskt. Är det verkligen så att man måste leva? Jag vet inte om jag klarar av det faktiskt.

Av silentium - Måndag 16 jan 12:36

Jag saknar något jag inte kan få. Kan man förresten sakna något man aldrig haft? Jag menar, hur vet man att man vill ha något som man aldrig haft... Kanske är det så att man får en bild av hur något ska vara genom andras berättelser osv. Men när inser man att man saknar det man inte har.... en familj. Alltså en riktig familj, en sån som sitter vid matbordet och äter middag tillsammans, en sån som man bråkar om väsentliga saker som städning, diskning osv, en sån som bryr sig om varandra.
Jag saknar det, trots att jag aldrig haft det. Och jag måste inse att jag aldrig kommer få det, men det är svårt. Svårare än man tror.

Presentation


I rispan av min vrede ska jag sätta jord och så, i skuggan av min stolthet ska jag resa mig och gå

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3 4
5
6
7
8
9 10 11 12 13
14
15
16 17
18
19
20 21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ drommaravglas med Blogkeen
Följ drommaravglas med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se