Senaste inläggen

Av silentium - Lördag 18 feb 20:13

Jag har tre alldeles underbara gudbarn och idag var jag barnvakt till mitt yngsta. 13 månaders gamla "bubb", ja jag kallar honom det och så vill jag inte nämna hans namn i bloggen.

Jag älskar verkligen att spendera tid med dom, men det finns oxå en enorm sorg, en bottenlös sorg. Att vara med mina gudbarn gör mig påmind om min egen avsaknad av barn. Jag kanske aldrig kommer få barn och är det inte så att barn är meningen med livet?

Jag har alltid velat och vetat att jag skulle få barn, gärna tidigt och gärna många. Men det har inte blivit så och det kanske aldrig kommer att ske. Min sjukdom, endometrios, har orsakat sådana skador på mina äggledare att jag aldrig kommer kunna bli gravid på naturligt sätt. En graviditet skulle alltså enbart kunna ske via konstgjord befruktning, ivf. Och det finns säkert många som tänker att ja det är väl bara att göra det då. Men det är inte så lätt. Det är många saker som måste funka och det är inte ens självklart att man får göra ivf. Lagar och regler kan sätta käppar i hjulet, ekonomin att göra det privat är oxå ett stort hinder. Tror att det först 2016 blev ett ok för ensamstående att få hjälp till assisterad befruktning. Mitt psykiska mående står oxå i vägen och åren rasslar förbi i 180. Ålder spelar oxå en viktig roll.

Jag kanske aldrig kommer få bli mamma, och det finns ingen med barn som kan förstå den sorgen. Man kan inte sätta sig in i den känslan om man fått barn. Den grymma, svara, bottenlösa sorgen. Den sorgen som sliter hjärtat i bitar. Ett liv utan barn är inte ett liv jag kan eller vill leva. Visst, jag har mina älskade gudbarn och jag älskar dom med hela mitt hjärta och jag kommer alltid få ha dom i mitt liv men lika mycket glädje som dom skänker, lika mycket sorg ger det.
Allt jag ville var att få bli mamma

ANNONS
Av silentium - Fredag 17 feb 21:26

Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund.? Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej.? Frågan är väckt och nu darrar min själ innför svaret.? Att du inte finns till, fast jag trodde på dig.

Vem skulle hjälpa mig uthärda livet härute?
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?
Om du inte fanns till, ja vad gjorde jag då?

Nej du måste finnas, du måste. Jag lever mitt liv genom dig.? Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.? Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig??Jag vore ingenstans, jag vore ingenting. Om du inte fanns.

Aldrig förut har jag haft dig i tal eller tanke.? Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så.? Ordet är om, om jag bett alla böner förgäves?? Om du inte finns till vad ska jag göra då?
Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta? ?Friden i själen, ja vem skulle skänka mig den?? Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden??Om du inte fanns till, vem tog hand om mig sen?

Du måste finnas du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting.
Om du inte fanns.

ANNONS
Av silentium - Fredag 17 feb 18:07

Jag tog mig iväg till sjukgymnasten idag, låter som en liten sak för dom flesta men för mig var det en stor sak då denna vecka har varit tuff. Förutom att jobba med kroppskännedom så pratade vi om förtroende. Mitt förtroende för mina vänner, min omgivning, andra vårdkontakter och för dom på andreashuset. Vi pratade om hur svårt jag har att få förtroende, hur lätt mitt förtroende kan raseras och att det tar väldigt lång tid för mig att börja lita på folk. Det kändes rätt skönt att få prata om det samtidigt som det kändes läskigt att sätta ord på tankarna och känslorna. På något sätt känns det som att jag sänkt garden lite mer nu när vi pratat om det och det skrämmer mig. Jag är rädd att bli sviken, rädd för att våga tro att man kan lita på dom, på riktigt lita på dom. Samtalet har väckt så många tankar och allt snurrar runt inom mig, sa jag för mycket? Borde jag ha varit tyst? Kommer något hända nu när jag sagt till henne att jag börjar få förtroende? Hon sa något som lät så bra och då blir jag rädd att det inte kommer bli så.....hjärnspöken. Hon sa att hon kunde se hur skört mitt förtroende var, hur rädd jag är att bli sviken igen. Hon sa att hon skulle förvalta mitt förtroende och se till att det med tiden skulle bli starkare. Hon kände sig hedrad att jag ens vågat ta dessa steg framåt. Hur läsligt det än känns och hur orolig jag än känner mig inombords så är det sagt. Jag önskar bara att jag kunde släppa alla tankar och all oro över det, men det är svårt.

Av silentium - Torsdag 16 feb 12:25

Vet inte vad det är med mig denhär veckan, idag hade jag en tid hos kuratorn men den avbokade jag precis som yogan igår. Jag mår inte bra, allt känns tungt och jag klarar knappt att lämna sängen. Ännu ett misslyckande men jag klarar inte att åka iväg. Imorgon har jag tid hos sjukgymnasten, jag bara måste kämpa mig iväg på den tiden.

Känner mig värdelös, all tid dom lägger ner på mig och jag blir inte bättre.....jag är inte värd allt dom gör för mig. Ångesten river i mitt inre. Jag ställde mig i duschen och lät tårarna rinna i takt med vattnets strålar. Har svårt att tillåta mig själv att vara ledsen och gråta, men i duschen känns det som att ingen ser eller vet och då känns det mer okej på något märkligt sätt.
Den här veckan har hittills varit så tung, orkar inte riktigt längre.

Av silentium - Onsdag 15 feb 18:22

Idag stannade jag upp och kände efter, jag lät mig känna precis det både kroppen och psyket kände. Jag valde att inte gå på min medicinska yoga utan stannade hemma och bara var. Det dåliga samvetet och känslan av misslyckande kom såklart nu på eftermiddagen men jag behövde nog få ha en dag till hemma med inga måsten. Jag drack kaffe, målade och tittade på dokumentärer. En ganska okej dag, jag bara ber att kvällen och natten oxå ska få vara okej.

Av silentium - Tisdag 14 feb 17:49

Varför är det så svårt för mig att säga hur jag mår? Jag kan skriva det mitt inre känner men att säga det och berätta hur pass dåligt jag mår....det går bara inte. Det är som en mental spärr, och trots att den är mental så ter den sig fysisk. Jag får inte fram orden. När jag säger att det är okej så är det tufft, när jag säger att det är lite jobbigt så menar jag att jag håller på att gå under osv. Så svårt för andra att förstå, det går inte att läsa tankar jag vet. Men ibland önskar jag ändå att man bara skulle förstå.

Av silentium - Måndag 13 feb 14:23

Solen skiner och fåglarna kvittrar på ett speciellt sätt, lite som att visa att snart är våren på intåg. Står man i lä så värmer faktiskt solens strålar litegrann. En sån här dag borde man känna glädje, ja kanske lycka till och med. Men jag gör inte det. Missförstå mig inte, jag älskar solen, våren, värmen men jag tror inte det finns så många som verkligen vet och förstår hur det känns att vakna varje morgon när man varje kväll önskar att man ska få sova och aldrig vakna igen. För så är det, jag vill bara få somna och inte vakna morgonen efter. När jag öppnar ögonen så är första tanken - nej, nu är det en ny dag igen. Det är just i det första ögonblicket som den tanken slår till
med full kraft sen försvinner den oftast, inte alltid, under dagen men när kvällen och nattens mörker kryper sig på så kommer tankarna och önskningen igen och igen och igen och igen. Det tar på krafterna rent psykiskt att känna så för jag vill känna glädje över livet, jag vill längta till våren och sommaren, jag vill bara få må bättre.

Av silentium - Söndag 12 feb 16:08

Gamla stan har en hög mysfaktor med sina gamla hus, smala gränder och kullerstens prydda gator. På torget finns det flera små mysiga caféer som serverar nybakade kanelbullar och varm choklad med vispgrädde. Redan i slutet av oktober pyntas det med kransar och den årliga julbelysningen sätts på plats, helt plötsligt förvandlas denna mysiga stadsdel till ett sagoland med julmarknader och dofter från brända mandlar. Men även dom vackraste platserna kan döljer en hemlighet, en baksida.

 

På en bakgränd där husfasaderna inte är längre ifrån varandra än ett par meter ligger nattklubben Guns N' roses. Det är inte en vanlig nattklubb där kön ringlar lång. Det är inte dit man går med vännerna för en fredagsnatt ute med dans och skratt. Det är en nattklubb inte alla vet om, bara några utvalda, några av det rätta virket, några som vet vart man ska leta. Guns N' roses är en svartklubb dit män går för att få titta på strippande kvinnor. Eller barn, för jag vet inte om jag kan påstå att en 15 åring kan kallas för kvinna. Jag var den yngsta som dansade, hade jag inte ljugit om min ålder är jag relativt säker på att jag aldrig hade fått utföra det vi gjorde. Men som nybliven 15 åring dansade jag min första utmanande dans på den olagliga svartklubben Guns N' roses.

 

Allt verkade väldigt oskyldigt och reglerna var enkla, se men inte röra. Vi som dansade hade rätten på vår sida och om någon så mycket som nuddade vid oss fick dom vara glada om dom självmant kunde gå hem efteråt. Dessa regler skapad en trygghet men reglerna gällde enbart på lokalen, vad som bestämdes efteråt utanför den svarta porten var helt upp till oss och våra kunder. Det var ganska vanligt att man följde men stammisarna hem efter att kvällens danser hade genomförts. Det var sällan man gick ensam, även om det förekom, man gick i grupp. Som ett kompisgäng, alltid redo att ställa upp. Det tog inte lång tid innan även jag blev erbjuden att följa med på dessa "efterfester". Vad hade jag att förlora? Allt, trodde jag i alla fall. När man vill passa in ska man aldrig neka en inbjudan till att delta så jag började följa med.

På dessa "efterfester" flödade alkoholen, allt var gratis och alla drack. Men för att orka dansa fram till 04 och sedan följa med på mer festande och mer krävande jobb behövdes det mer. En sen natt i september 2001 var det första gången jag kom i kontakt med tyngre droger. Det vita guldet hackades upp med rakblad på glasborden och drogs upp med ihop rullade 500-lappar. Första gången försvann jag snabbt bort i dimman och minns inte mer av den natten än att jag inte sov ensam i sängen. Vad som hände förblir ett frågetecken. Jag tror att jag fick en för stor dos och reaktionen berodde säkerligen på att jag var ovan.

 

Men med tiden vande min kropp sig och drogerna blev ett ont måste. Man gjorde allt för att orka med. Till en början tog jag kokainet för att alla andra gjorde det, jag ville passa in och vara som dom andra. Men snabbt blev det min räddning, ruset gjorde att jag kände mig osårbar och ingenting kunde knäcka mig. En natt utan en lina var för jobbigt, rent känslomässigt. På dagarna hade jag skolan att sköta och en annan i mina ögon positiv effekt var att man fortfarande kände sig pigg utan någon sömn under natten. Men ett beroende börjar ofta i en liten skala för att sedan explodera tills vardagen inte funkar längre. Jag slutade äta för hungern försvann, jag sov inte och jag höll på att gå under. Även om jag själv inte märkte det så gjorde andra det. Mina riktiga vänner ifrågasatte allt, mitt beteende förändrades hur mycket jag än förnekade det. Men jag var inte redo att lämna Guns N' roses. Pengarna rullade in och på en bra kväll kunde jag komma hem med 5000 i fickan. Jag fick en nöjd familj och jag kunde betala allt som behövdes betalas. Det var aldrig några bråk om pengar för jag hade dom nu och jag fick leva så destruktivt jag kunde. Ju ondare allt gjorde desto lättare var allt att hantera. Men när det blev för mycket hade jag drogerna att ta till. Det var inte förens jag vaknade upp på sjukhuset på grund av en kraftig överdos som allt tog slut.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se