Egentligen har jag så mycket att vara tacksam över, fina vänner, underbara djur osv men ändå ligger ett sådant mörker över mig. Jag är en vidrig person som tänker som jag gör men jag kan inte hjälpa det. Någonstans där inne finns en tanke och i viss mån en önskan om att bli allvarligt sjuk, få en tidsbestämd dödsdom. Detta är så hemskt att den tanken ens får existera, men den gör det. Då skulle folk kanske ha mer förståelse om min syn till mitt liv. Det är på något sätt mer okej att tänka på döden och längta bort om man har en vidrig sjukdom, annars klassas man bara som otacksam. Men jag är inte otacksam, jag är bara otillräcklig.
Det nya året närmar sig med stormsteg, jag har mina tankar, mina planer, mina funderingar om hur 2017 kommer se ut. Men man kan aldrig veta, eller kan man det?

Det känns som att jag sitter på ett tåg som går i ilfart till den mörkaste av platser. Jag vill hoppa av, vill inte vara med på resan. Jag vill att allt bara ska bara en mardröm som jag snart ska vakna upp ifrån. Den enorma tyngden som landat på mina axlar är nästan omöjlig att bära. Egentligen är det nog bara att ta i, allt vad man kan men jag orkar inte. Jag låter tårarna falla i duschen, vattnets strålar dövar ljudet av min gråt.

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Jag gömmer mina känslor i ritandet, jag glömmer tid och rum, jag färglägger färg efter färg, bild efter bild tills dagen tar slut. Sen börjar jag om igen....

Jag vet hur alla andras liv är tänkta att vara. Sen vänder sig nån om och säger hur är det med dig?
Och jag står här men munnen öppen och blankt sinne, det borde ha löst sig av sig själv vid det här laget. Mitt livs karta borde vara tydlig och exakt med små röda streck och fina cirklar som visar vägspärrar och landminor.
Jag är inte okrossbar, jag går sönder just nu. Alla kanske inte får drömmen, alla kanske inte nåt dit man trodde. Jag är verkligen inte så okrossbar som jag trodde. Jag behöver vara okrossbar. På något sätt är det aldrig eller nu....

Är det så lätt att bestämma sig? Sker allt alltid via planering och en bestämd tid eller plats? Kanske kan man välja sitt sätt helt på egen hand eller så sker allt i impulsivitet. Hur man än gör så finns det alltid ett mer eller mindre medvetet val. Jag har tänk, bestämt, ångrat mig, tänkt, bestämt, ångrat mig om och om igen. Jag har även givit vika för impulsiviteten, den är inte så lättstyrd alla gånger.
Så vad gör man när man inte orkar mer? Har man alltid lite till att ge? Vad gör man när ensamheten tränger sig på och man är så liten och rädd? Bestämmer man sig då? Gör man det för att beslutet ska kännas lättare, som en mental förberedelse? När solen går ner nästa gång, när klockan slår 20.00, när den 13:e infaller på en tisdag eller när sista pusselbiten ligger. Jag önskar att jag hade alla svar.

Det är en kvart kvar på årets julafton och jag tog mig igenom den ganska bra. Visst har ångesten legat och grott i bröstet, tankarna vandrat och oron spökat men ändå, jag klarade det relativt bra. Det är något speciellt med högtider, vissa väljer att vara ensamma, vissa har bra minnen, andra dåliga. Men vid högtiderna förenas vi alla på något sätt ändå, hur man än haft det och hur man än har det.
Instagram och facebook pryds av juliga bilder på glada barn, klädda granar och julklappar i mängder. Många kanske mår dåligt av att se dessa bilder men jag gläds, jag tycker det är rätt mysigt att få se in i andras jular, deras traditioner osv. Sjävklart önskar jag ibland att jag oxå var en av dom som hade fina minnen av julen och att även jag fick ha den där speciella relationen till de andra men så är det inte.
Jag är nog lite glad över att julafton snart är över, imorgon är en annan dag.

Jag utmanade mig själv och det gick okej, varken bättre eller sämre än jag trott. Men nu är jag slut, både mentalt och fysisk. Botten är nådd, om nu botten kan bli nådd i en grop som känns bottenlös.

Det är som att jag inte lyssnar längre, jag gömmer mig, skyddar mig själv från allt och alla. Orkar inte känna så mycket mer än ångesten som river. Men jag ler, så ärligt jag bara kan, trots att jag har mörka ringar runt ögonen. Munnen ler men hjärtat det gråter. Jag ger upp för jag orkar inte bli besviken.

Har haft så otroligt tuffa dagar och jag kan inte påstå att det är speciellt bra nu heller men jag kämpar. Jag kämpar verkligen.
Det är så obehagligt när minnesluckorna slår till, när hjärnan bara stänger av, när allt blir svart och tiden bara gått. Att tappa bort sig själv så pass mycket, det är skrämmande. Jag skrämmer mig själv. Är det så att min hjärna och min själ inte orkar mer? Är det verkligen så att min kropp skyddar sig själv och bara stänger av?
I morgon ska jag verkligen utsätta mig själv för en stor utmaning, jag bara hoppas att jag kommer klara av det. Har lite ångest över det, men jag hoppas att det kommer gå bra.

Varningssignaler för självmord

Var uppmärksam på om personen:

Har självmordstankar
Har starka känslor av meningslöshet och hopplöshet
Känner sig fångad, har en känsla av att det inte finns någon utväg
Drar sig undan från familjen, kompisar och saker som ska hända
Får plötsliga och ovanliga vredesutbrott
Har stark ångest
Sinnesstämningen förändras dramatiskt
Pratar om självmord
Är upptagen av döden
Verkar plötsligt lyckligare och lugnare
Är ointresserad av saker den brukar bry sig om
Besöker eller ringer plötsligt till viktiga personer
Ger bort saker som är viktiga för denne
Förändrar eller ökar sitt drogmissbruk
Var alltid uppmärksam på om någon inte länge är sig lik eller får dig att känna dig orolig.

Personen kan visa sig lynnig, ledsen och tillbakadragen och/eller tala om hopplöshetskänslor.

Personen kan känna sig hjälplös och värdelös och uttrycker tankar om döden genom teckningar och berättelser, tar avsked av folk i sin omgivning och/eller ger bort ägodelar.

En del ägnar sig åt riskfyllt och självdestruktivt beteende.

Ibland kan en självmordsnära person tvärtom upplevas som ovanligt lugn. Var särskilt uppmärksam på detta då det kan tyda på att personen tagit ett tyst beslut att fullfölja sin plan och inte längre plågas av ambivalens.