Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Jag vet inte ens om jag hade förväntat mig något. Men besöket på akademiska sjukhuset i Uppsala gick långt ifrån så som jag trodde att det skulle gå. Det känns som mitt hjärta slitits ur kroppen och kastats på marken. Min tilltro och tillit till vården ligger på minus och jag är tveksam till om det någonsin kommer att hamna på plussidan igen.

Vet inte hur jag ska börja förklara händelsen, går det ens att förklara? Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag är tillbaka på ruta ett. Vem ska hjälpa mig när specialisternas specialist ger mig en axelryckning. Återigen är jag körd i botten. Det känns som ett hån, en spottloska i ansiktet, slag i magen, som att sparka på någon som redan ligger ner.

Har så många tankar, allt rusar i huvudet och jag tappar all ork och vilja. Jag orkar inte svara på alla sms om hur det gick igår, vill inte prata med någon, orkar inte. Känner en sån press på mig att allt ska lösas, nästa steg, vad gör dom för att hjälpa. Jag har inga svar. Jag vet inte. Det verkar som att dom inte kan göra något alls. Att det är som det är. Frågan är ju om det är så eller inte.
Känner mig knäckt.
Jag får inte ens ihop ett inlägg om vad som hände för det gör för ont.

Jag tar 16 tabletter till kvällen, 16! Det är sjukt mycket, speciellt med tanke på att jag även har medicin på dagen. Men dessa 16 tabletter ska hjälpa mig från oro och ångest, panik och sömnlöshet......de gör dom inte. Jag har klumpen i magen och gråten i halsen. Jag har haft ångest och jag har självskadat igen, som så många gånger förr. Jag vill bli av med monstret, jag vill slippa göra mig själv illa, jag vill känna viljan att leva, jag vill orka leva.
Just nu vill jag bara bort, bort från mediciner, bort från hormoner, bort från smärtan, bort från denna jävla kroniska sjukdoms helvete, bort från mig själv. Känner mig ensam men ändå förföljd. Okänt nummer lyser på mobilens display om och om igen, jag tror jag blir tokig snart. Jag vill kasta mobilen från bron, ner i vattnet, låta den sjunka mot botten. Helst av allt skulle den även dra med mig ner. Jag klarar inte av livet längre, vem kan förstå det? Vem kan hjälpa?

Jag drömmer så konstiga drömmar, både obehagliga, läskiga och allmänt konstiga. Vet inte om det är höjningen av saroten som är boven i dramat eller om det bara är en sån period. Att vakna kallsvettig och förvirrad vid fyra tiden på morgonen är i längden lite väl påfrestande. Skulle ha tagit upp det med min läkare igår men jag hade missuppfattat tiden och trodde jag skulle vara där 11.00 men tjugo över tio så ringer hon och frågar oroligt vart jag är. Så dumt, ett dumt och slarvigt misstag. Får ta det med henne nästa vecka istället.

Ibland känner jag mig som en försökskanin när det gäller mediciner, tror jag har provat de flesta snart. Det tär på kroppen och psyket att sätta in och sätta ut mediciner. Allt sker kemiskt på något sätt. Någon gång skulle jag bara vilja ha en medicin som hjälper, som jag kan stå på en längre tid och kanske bli lite stabil. Känns som en önskedröm just nu. Kommer det någonsin vända?

Ett steg fram, två tillbaka, om och om igen. Det är som att jag inte får må bra, inte ens okej. Så fort jag känner mig lite starkare så slås jag ner i backen hår och skoningslöst. Känner mig ensam, som att alla lever sina liv, att det går framåt medan jag står kvar på samma stället. Kanske till och med två steg bakom. Hur kunde det bli så mörkt? Jag saknar mina älskade gudbarn, jag saknar min fina vän, jag saknar så många olika personer, platser, känslor. Jag kämpar, även om resultaten inte syns så kämpar jag.

På måndag ska jag till akademiska sjukhuset i Uppsala och jag är så nervös och rädd. Jag vet att jag måste, att det kan bli bättre, att dom kanske har några bra lösningar men jag är skräckslagen. Vill inte gå dit ensam, kanske är det just det som är det tyngsta. Eller så är det hela situationen. Känner mig så värdelös.

Jag saknar min älskade ö så enormt mycket, ni vet en sådan saknar som gör fysiskt ont i hjärtat och bröstet. Skogens dofter, tallarna, stigarna, kalkstenarna som blandas med barr och mossa. Havets brusande, vågornas piskande dån när piren bryter deras framkomst, eller när havet gått i vila och allt ligger spegelblankt. Den friska brisen av havslukt och tång. Röken från den lilla fiskeboden som röker dagens fångst nere i hamnen. Raukarnas ståtliga placeringar som naturen själv har valt ut. Den långa stranden, den hemliga stranden bakom den svårupptäckta sprickan i kalkstensklippan. Jag längtar, jag saknar, jag behöver. Det är min plats på jorden. Min älskade ö, mitt Gotland.

Vad gör man när ångesten river en i strupen så att man inte ens kan prata? Vad gör man när man imploderat av allt det outtalade men orden har tagit slut så man förmår inte berätta? Vem vänder man sig till när man gått sönder för länge sedan, och var börjar man berätta när man inte ens själv vet var historien har sin början?

Vad händer om jag berättar? Hur blir jag sedd om jag talar om att jag inte längre finner lust i någonting. Om ingenting längre fungerar? Till vem kan jag berätta att jag har starka tankar på att ta mitt liv, och att dessa på senare tid, eller kanske nu igen allt tydligare förvandlats till konkreta planer om hur?

Na?r den psykiska sma?rtan tar o?ver helt, fo?rsvinner verk- ligheten och med den ocksa? de ma?nniskor som sta?r mig na?ra. Det a?r som om alla band som funnits da?r plo?tsligt klipps av. I sma?rtans innersta rum nns inga relationer, bara utanfo?rskap och do?d. En sma?rta som a?r sa? sva?r att den enda mo?jliga lindringen just da? a?r tanken pa? att få dö. I sma?rtan fo?rsvinner ocksa? orden. Jag a?r ordlo?s. Jag kan inte fo?rmedla mig genom ord och da? inte heller ta emot hja?lp genom ord. Allt är så otroligt svårt.

Ibland undrar jag varför människan fått känslan av besvikelse. Varför ska den känslan finnas? Den gör bara ont och har ingen bra anledning till att finnas. Jag önskar att besvikelsen kunde bytas mot irritation eller i alla fall att man kunde bli arg istället, det är lättare att hantera än den jävliga besvikelsen. Den gör ont.

Jag känner mig ensam, som i ett tomrum, ett mörkt och kallt tomrum, jag vet inte om jag orkar mer. Kanske är jag känslig, kanske inte. Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Hopplöshet räcker inte ens till, det jag känner är något mycket värre än så.

Våldtäkt kan ske inom relationer, bakom stängda dörrar, i offentligheten och ja... överallt. Det finns ingen "bild" över hur en typisk våldtäkt ser ut och det är inte alltid en främmande man som hoppar ut framför en buske. Men det är, vad man tror enligt anmäld statistik 8% av alla fall av våldtäkt som blir våldtagen av just den där främmande mannen. Och jag är en av dom.

Han la sin arm på min hals, drog ner byxorna och slog isär mina ben och när han väl fick in den så gjorde jag inget motstånd utan försökte vända situationen genom att vara lugn. Jag hamnade i chocktillstånd och bara låg där, som att jag vore död. Hans starka arm pressade så hårt om min hals, jag fick knappt luft. Hade jag kämpat emot hade han nog tryckt hårdare. Jag låg där och kände mig död. Jag lät han fortsätta, ville bara att han skulle bli klar.

Sen var han bara borta, färdig med mig. Och där låg jag, nyligen våldtagen av en främmande man och kunde inte röra en muskel. Jag vet inte hur länge jag låg kvar där men det kändes som en evighet. Det handlade nog bara om några minuter.

Jag anmälde aldrig, han går runt på gatorna i det fria medan jag för alltid är fast i de spår han lämnade kvar i min själ.