Direktlänk till inlägg 6 januari 2017

När hjärtat väljer

Av silentium - 6 januari 2017 18:05

Jag trodde aldrig att det var människor jag skulle jobba med. Människor är sådana som sviker, försvinner och förstör. Djur däremot är så beroende av någon annan och har alltid en tacksamhet för dess existens. Jag ville bli veterinär och arbeta med djur men det är inte alltid saker blir som man vill och tror. Ibland tar vägarna en oväntad vändning.

 

Jag har sedan jag var 12 år försörjt min familj på ett eller annat olagligt sätt men efter gymnasiet och min 18-årsdag började mitt riktiga arbetsliv. Det arbetsliv som innebär ansvar, skattebetalning, arbetskamrater, chefer och en riktig lön. En riktig lön som drygade ut pengarna jag fick in på annat håll. En lön som betalade allt jag var tvungen att betala. Men valet av yrke var inte mitt eget. Jag skulle börja jobba inom äldrevård. Gå i min mammas fotspår, ta hand om äldre människor. Människor jag inte kände, människor jag inte ville lära känna, människor som sviker, försvinner och förstör. Jag hade ont i magen flera dagar innan jag skulle jobba min första dag. Men jag visste att jag inte hade något val.

 

Det stora huset låg framför mig och allt jag ville var att vända om, gå hem igen och glömma denna dag. Jag var nervös och obekväm. Troligtvis för att detta var något nytt, något utanför mina rutiner, något jag inte kunde planera. Hur ska jag då kunna göra allt rätt?

Ett djup andetag och jag klev in. Stora trappor på båda sidor och rakt fram en stor glasdörr. Faktiskt en ganska fin och trevlig entré, kanske något opersonlig.

 

Första dagen var ett rent helvete och jag tänkte aldrig gå tillbaka till den platsen, aldrig mer. Det började med att jag inte alls skulle få gå bredvid någon van anställd, detta på grund av nedskärning av personal så jag sattes in som ordinarie från dag ett. 24 boende på 4 personal. 3 vana och en jag som i princip inte ens hade sagt hej till någon över 70. Ren kaos är en underdrift av min första dag i det riktiga arbetslivet. Jag gick därifrån med tårar i ögonen, varför skulle jag gå tillbaka dit? Varför skulle jag gå tillbaka till ett ställe där min närvaro bara var till besvär. För det var precis så mina så kallade arbetskamrater behandlade mig. Kanske inte så konstigt med tanke på att även dom fått anpassa sina rutiner efter en helt ovan människa på 18 år. Trots min bestämda tanke på att aldrig sätta min fot på det stället igen reste jag mig upp och gick till jobbet nästa dag.

 

Dagarna flöt på och jag lärde mig arbetet, jag lärde mig anpassa mig efter vilka personer jag jobbade med, jag lärde mig rutiner och fick snabbt ansvar för både det ena och det andra. Jag växte som arbetande människa men framför allt växte mitt hjärta för äldre och den vård dom var värda. Jag visste inte hur bra äldrevård skulle se ut men jag visste att det inte skulle vara såhär. Det var aldrig någon från personalen som gjorde något fel mot de äldre, det handlade mer om brist på stöd från högre huvuden. Och brist på personal med glöd att förbättra saker med små resurser. Allt gick på rullande band och även om jag alltid har gillat rutiner så uppskattade jag inte sättet vi arbetade på. Personalen var maskiner och boendena var saker som skulle skötas efter ett schema. Vi var några som satte oss emot dessa metoder och försökte göra det lilla extra så ofta vi bara kunde.

 

Dagarna blev till veckor som blev till månader. Och när jag varit där i nästan två år blev jag kallad till chefen. Hennes kontor låg på entréplan och dörren var alltid stängd. De få gångerna man såg henne var på de stora personalmötena. Hon var kraftigt byggd och pratade finlandssvenska.

-kom in kom in, sätt dig så ska vi prata lite.

Jag satte mig i besöksstolen på andra sidan det stora skrivbordet. Det var en sådan där stol med hjul under och jag har svårt att låta bli att långsamt rulla en sådan stol fram och tillbaka. Så jag satt och små rullade fram och tillbaka medan chefen lugnt och bestämt satte sig på den lite större och antagligen dyrare stolen mittemot. 

-du gör ett fantastiskt arbete. Du är alltid i tid och sköter dina uppgifter utan anmärkning.

Vad svarar man på det? Självklart kände jag en stolthet växa inombords, även om jag alltid tvivlar på min egen kompetens.

- men vi måste tänka på företagets ekonomi och tyvärr platsar du inte i vår nya budget och våra nya planer.

 

Det kändes som att hela världen försvann under fötterna, rullbandet av stolen tystnade och jag bara tittade på henne. Precis som att jag inte hört ett ord av vad hon sagt.

- jag förstår att detta inte var vad du hade väntat dig men jag vill poängtera att du gör ett jätte fint arbete. Dessutom vill jag tillägga att du självklart har 3 månaders uppsägningstid, så du har gott om tid att hitta ett nytt arbete.

När jag reste mig upp och gick ut genom dörren var det sista gången jag såg det stora huset.

Jag hade lärt mig ett yrke från grunden, jag hade lärt mig att konfrontera mina egna rädslor och jag hade lärt mig att lita på människor. Allt detta var förstört och jag kände mig oerhört besviken. Men samtidigt tvivlade jag på min egen kompetens, för självklart låg felet hos mig och ingen annan. Jag behövde ett nytt jobb, snabbt.

 

Jag kan inte påstå att jag letade jobb med någon närmare kämpaglöd utan småkollade runt lite. Det tog inte många dagar innan jag föll tillbaka i mitt gamla mönster. Jag hade inget val, pengarna behövde komma in och allt jag kunde var att gå till männen. Männen som betalade pengar för att äga mig några timmar. Många av männen var helt vanliga män med fru och barn, vanliga jobb och ett normalt liv. Andra var rika och ville bara utnyttja sin makt. Vissa var hårdhänta och andra obehagligt blyga men pengarna räckte till hyran och mat i alla fall. Och så länge pengar fanns var det lugnt hemma. Men jag visste att jag behövde mer.

Efter ett par månader fick jag en arbetsintervju på ett litet ställe inne i stan. Jag tvekade väldigt mycket på om jag skulle ge min in i vårdbranschen igen, vad skulle bli bättre denna gång och hur säkert var det att jag dög?

 

Hur stor var inte risken att bli sviken och utnyttjad igen. Men jag behövde en lön, en säkerhet på att det fanns tillräckligt med pengar på kontot varje månad den 25:e. Dom betalande männen kunde jag ta på sidan om. Jag visste bara att jag inte kunde komma hem utan pengar.

Jag fick jobbet och började jobba på timmar. Jag skulle ljuga om jag sa att jag la ner min själ på att få allt att fungera i början men jag gjorde det jag blev tillsagd och skötte mina uppgifter. Men jag vägrade bli känslomässigt involverad. Jag tog dagen som den kom och fortsatte med mitt dubbelliv. Arbetsam och fungerande på dagarna och prostituerad på kvällarna.

 

Det tog lång tid innan jag kände mig accepterad och behövd men en dag var det bara en självklarhet. Det var här jag hörde hemma, det blev min nya riktiga familj. Jag älskade att gå till jobbet, det var här jag fick min frihet, mitt lugn. Jag hade aldrig trott att det var så här vården kunde och skulle se ut. Att det fanns människor som brann för att skapa ett värdigt liv åt andra. Det var den här platsen mitt hjärta valde och jag skulle inte byta den mot något annat.

 

Nu har jag varit sjukskriven i över 17 månader och det känns som om att jag aldrig kommer kunna komma tillbaka till arbetslivet igen. Vill jag ens tillbaka till min arbetsplats eller vill jag söka mig bort till nya möjligheter? Det jobb och den arbetsplats jag trodde mitt hjärta valt har på någon sätt alt bort mig. Jag kan förstå att man som enskild person inte är oumbärlig men efter allt jag gjort, inte bara alla timmar med övertid utan hela min själ. Jag la allt jag hade i en vågskål, jag satsade allt och föll. Sviken igen. Jag trodde mer om mig själv och jag trodde mer om min chef och arbetsplats.

.  

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av silentium - 28 maj 2017 18:18


Jag kommer nog aldrig få bli firad på morsdag. Jag kommer aldrig få höra ordet mamma. Den sorgen är bedövande. Instagram och Facebook vimlar av bilder på mammor och barn, det svider lite extra när dessa bilder finns överallt. Jag är såklart glad för ...

Av silentium - 18 maj 2017 11:59


Jag vet inte om du hör mig men ber dig om ett svar, jag vet inte om du lyssnar på den bön jag har. Ja, jag vet jag är för simpel, enkel, inte någon alls men när jag ser din blick så tror jag ändå att du kanske hör... Gud, hjälp de människor som är...

Av silentium - 17 maj 2017 22:33

Jag känner mig så låst. Instängd i mitt eget mörker. Samtidigt vill jag bara bli ännu mer instängd. Lås in mig i en bunker av betong, låt mig ligga med täcket över huvudet och långsamt försvinna bort. Bort från allt. Har jag en axel att luta mig em...

Av silentium - 14 maj 2017 16:12


Jag ger sken av att orka och klara av saker och ting, jag är stark, jag kämpar, jag tar mig fram med fasta steg. Men skenet bedrar. Jag har ingen ork, framförallt inte psykiskt, knappt fysiskt heller. Visst kämpar jag men jag är inte stark, jag är in...

Av silentium - 9 maj 2017 11:49

Mitt mående och beteende påverkar mina nära mer än jag kunnat föreställa mig. Jag gör felaktiga val, ja rent dumma val som drabbar dom som betyder mest för mig. Det är bara så svårt att veta hur jag ska hantera allt som rör sig inuti mig. Ska jag hål...

Presentation


I rispan av min vrede ska jag sätta jord och så, i skuggan av min stolthet ska jag resa mig och gå

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3 4
5
6
7
8
9 10 11 12 13
14
15
16 17
18
19
20 21 22
23
24
25 26 27
28
29
30
31
<<< Januari 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards