Det är vanligare än man tror att växa upp med en eller som i mitt fall två missbrukande föräldrar och det syns långt ifrån alltid på ytan. Missbruk sker inte bara i knarkarkvarter och på parkbänkar, det förekommer i fina innerstadskvarter oxå. I en helt vanlig skolklass är det ungefär 3-4 elever som lever med missbrukande föräldrar.

Att ha den typen av uppväxt ger sår som aldrig riktigt läker, det ger ärr som för alltid kommer att synas. Men kan man kallas för överlevare om man trots sin trasiga och dysfunktionella barndom klart sig till vuxen ålder utan hjälp från omvärlden?

Det finns relativt många saker som är olika mellan personer som vuxit upp med missbruk och dom som inte har det. Jag har exempelvis väldigt svårt att lita på andra. Det tar i regel lång tid innan jag öppnar mig och det finns ingen som vet allt som finns inom mig. Det finns några få som vet mycket men inte allt. Det finns några jag litar på till 99% men en osäkerhet finns alltid hos mig.