Jag bröt ihop idag, helt utan förvarning. Hade inte ens haft på känn att det skulle bli såhär men så blev det. Tiden hos sjukgymnasten byttes mot psykolog, läkare, stesolid och "lugna rummet".

Sjukgymnasten hann bara säga hur mår du så tårades ögonen och ångesten va ett faktum. Jag fick fram att orken va slut, att livet rinner ur mina händer, att jag enbart slösar allas tid och att jag inte har någon framtid. Sjukgymnasten är duktig, empatisk och bra på att tolka signaler om mitt mående. "Stora larmet" gick och min behandlande psykolog kontaktades samt jourläkare.
Det pratades först om inläggning men min skräckupplevelse av läkaren på en av de låsta avdelningarna är för tuff för att jag ska kunna känns tillit till inläggning igen så jag bad dom att komma med en annan lösning om det gick.
Det pratades om mediciner, vilka jag stod på, vilka jag provat, vilka som gett effekt, vilka som inte gett effekt osv. Tillslut kom dom och jag fram till att stesolid var den bästa lösningen. Så jag fick en på 10 mg, placerades i ett gråmålat rum och ska invänta att medicinen ska börja verka. Om ångesten lägger sig ska jag fortsätta med stesolid under dagen och komma på återbesök hos läkaren imorgon.

Psykologen förklarade på ett väldig bra sätt att det inte är konstigt att min kropp och psyke reagerar som den gör, att jag mår som jag mår. Det fick mig att känna mig lite mindre till besvär. Men det som for genom mitt huvud var att dom missade en stor del av sin lunchpaus....

Så nu sitter jag här under gråa "lugna rummet" och väntar på att ångesten och tårarna ska lägga sig.