Jag bröt ihop idag, helt utan förvarning. Hade inte ens haft på känn att det skulle bli såhär men så blev det. Tiden hos sjukgymnasten byttes mot psykolog, läkare, stesolid och "lugna rummet".

Sjukgymnasten hann bara säga hur mår du så tårades ögonen och ångesten va ett faktum. Jag fick fram att orken va slut, att livet rinner ur mina händer, att jag enbart slösar allas tid och att jag inte har någon framtid. Sjukgymnasten är duktig, empatisk och bra på att tolka signaler om mitt mående. "Stora larmet" gick och min behandlande psykolog kontaktades samt jourläkare.
Det pratades först om inläggning men min skräckupplevelse av läkaren på en av de låsta avdelningarna är för tuff för att jag ska kunna känns tillit till inläggning igen så jag bad dom att komma med en annan lösning om det gick.
Det pratades om mediciner, vilka jag stod på, vilka jag provat, vilka som gett effekt, vilka som inte gett effekt osv. Tillslut kom dom och jag fram till att stesolid var den bästa lösningen. Så jag fick en på 10 mg, placerades i ett gråmålat rum och ska invänta att medicinen ska börja verka. Om ångesten lägger sig ska jag fortsätta med stesolid under dagen och komma på återbesök hos läkaren imorgon.

Psykologen förklarade på ett väldig bra sätt att det inte är konstigt att min kropp och psyke reagerar som den gör, att jag mår som jag mår. Det fick mig att känna mig lite mindre till besvär. Men det som for genom mitt huvud var att dom missade en stor del av sin lunchpaus....

Så nu sitter jag här under gråa "lugna rummet" och väntar på att ångesten och tårarna ska lägga sig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kommer nog aldrig få bli firad på morsdag. Jag kommer aldrig få höra ordet mamma. Den sorgen är bedövande. Instagram och Facebook vimlar av bilder på mammor och barn, det svider lite extra när dessa bilder finns överallt. Jag är såklart glad för ...

Jag vet inte om du hör mig men ber dig om ett svar, jag vet inte om du lyssnar på den bön jag har. Ja, jag vet jag är för simpel, enkel, inte någon alls men när jag ser din blick så tror jag ändå att du kanske hör... Gud, hjälp de människor som är...

Jag känner mig så låst. Instängd i mitt eget mörker. Samtidigt vill jag bara bli ännu mer instängd. Lås in mig i en bunker av betong, låt mig ligga med täcket över huvudet och långsamt försvinna bort. Bort från allt. Har jag en axel att luta mig em...

Jag ger sken av att orka och klara av saker och ting, jag är stark, jag kämpar, jag tar mig fram med fasta steg. Men skenet bedrar. Jag har ingen ork, framförallt inte psykiskt, knappt fysiskt heller. Visst kämpar jag men jag är inte stark, jag är in...

Mitt mående och beteende påverkar mina nära mer än jag kunnat föreställa mig. Jag gör felaktiga val, ja rent dumma val som drabbar dom som betyder mest för mig. Det är bara så svårt att veta hur jag ska hantera allt som rör sig inuti mig. Ska jag hål...