Via mina kontakter inom psykiatrin så får jag ofta frågan om jag vet hur eller/och när jag skulle ta mitt liv. Jag undrar ofta varför just tillvägagångssättet är så viktigt, vad spelar det för roll om jag berättar det för dom eller inte. Jag har berättar en massa saker men just tillvägagångssättet och tankarna kring just det är på något sätt så tabubelagt att jag inte förmår mig att uttrycka dom i ord. Jag skäms helt enkelt för mycket för att klara av att säga det till dom. Och jag förstår inte vilken mening det skulle ha. Om jag säger vad jag skulle göra om jag nu skulle ta mitt liv, vad har det för betydelse?
Dom tjatar och jag tiger, varför?
Så ska jag säga det rakt ut? Min plan, om jag skulle ta mitt liv skulle vara att ställa mig på ett tågspår eller hänga mig. Ja och? Vilken skillnad skulle det göra?
Jag vet att man förstör för många människor om man ställer sig på spåret, chauffören, andra passagerare, vårdpersonal, räddningstjänsten osv. Vid hängning skulle bilden av situationen etsa sig fast på någons näthinna för alltid. Det bästa skulle vara att bara försvinna, utan att utsätta andra för ett enormt lidande.