-Vi är en familj och vi håller ihop, eller hur?!

Återigen en retorisk fråga, alltså en fråga som ställs på ett sådant sätt att svaret redan är givet. Vad svarar ett litet barn på det? Vad svarar ett vuxet barn på det? 

Enligt Wikipedia innebär en familj - en grupp individer i ett hushåll som förenas genom släktskap. Så jag antar att vi är en familj, och en familj håller alltid ihop. Så när någon annan som inte ingår i den familj som alltid håller ihop frågar vad som hänt med ditt högra öga som är alldeles blåsvart svarar man                                                            - Spelat fotboll, vi vann med 3-1. 

Det innebär att man inte har avslöjat vad som verkligen har hänt med ögat. För vi är en familj och vi håller ihop. Det innebär även att man inte direkt har ljugit heller, för man har inte nämnt att det blåsvarta ögat uppkom i en närkontakt med en fotboll. Man har bara skyddat sin familj och berättat att man spelat fotboll, resten är upp till personen ifråga att tolka utifrån sin egna fantasi. 

Akuten på Södersjukhuset luktar som en blandning av handsprit, svett och något annat som inte är identifieringsbart. Pojken bredvid mig gråter hysteriskt och har en bula i pannan som är slående lik en tennisboll, mamman är hysterisk och påpekar gång på gång att det är en skandal att väntetiden är så lång. Men jag har sett på tv att det är ett gott tecken om ett barn skriker efter ett slag mot huvudet, det är värre om man inte gråter. 
Jag sneglar mot min pappa, sedan mot pojken och sen tillbaka på pappa. 
Jag märker inte ens när tårarna börjar trilla ner för kinderna, inte förens pappa nyper tag i den något felvridna armen.

- Lägg av. Viskar han med bestämd röst, du är väl ingen bebis? 

Tårarna torkas diskret bort med tröjärmen. Jag trodde i ett vagt ögonblick att det var rätt att låta tårarna komma, att det var ett tecken på normalitet. Men jag borde ha vetat bättre än så. Tårar är ett tecken på svaghet, inget annat. En 7-åring borde veta bättre än att gråta trots att smärtan från armen nästintill var ohanterlig.

- Jaha, vad har vi här då? 

Läkaren i vit rock tittar på mig med stora blå ögon, han ser snäll och välbekant ut.
Pappa svarar nått om klumpiga barn som inte inser sin egen förmåga. Han skrattar skämtsamt och lägger en hand på min rygg som ett ömhetsbevis. 
Den välbekanta läkaren iakttar min arm och konstaterar att den är med stor sannolikhet bruten och att vi ska skickas ner till röntgen. 

- Vad har du gjort med armen då unga fröken?

Reaktionen kom på sekunden.
- Spelat fotboll, vi vann med 2-1.
- 3-1, vi vann med 3-1! Det var mer ett skrik än ett svar. Jag trodde på fullaste allvar att jag förstört allt bara för att jag sagt fel. Att jag svikit min familj, att jag avslöjat vad som verkligen hade hänt med armen. Att läkaren med de blå ögonen fått reda på att det var min pappa som vridit armen i fel vinkel och inte att armen brutits i en närkontakt i en fotbollsmatch. 

- Förlåt jag menar att jag spelat fotboll och att vi vann med 3-1. Tårarna kom igen och inget kunde stoppa dom.
Läkaren skrattade högt och sa att här har vi minsann någon som tycker om att vinna. Leendet lugnade mig, det var ett bevis på att han inte alls missuppfattat min lögn. Han trodde mig.
Blicken från pappa skulle ha dödat om den kunde. Och när läkaren gått fick jag minsann reda på vilken idiot jag var. Hur nära jag varit att svika familjen, hur dum jag var som inte insåg att om sanningen kom fram skulle vi aldrig se varandra igen, min lillebror skulle tro att jag lämnat honom, att jag hatade honom. 

Gipset fick sitta i 6 veckor, armen läkte, ingen frågade igen hur skadan uppkommit och vi var fortfarande en familj som håller ihop.