Vad gör man när ångesten river en i strupen så att man inte ens kan prata? Vad gör man när man imploderat av allt det outtalade men orden har tagit slut så man förmår inte berätta? Vem vänder man sig till när man gått sönder för länge sedan, och var börjar man berätta när man inte ens själv vet var historien har sin början?

Vad händer om jag berättar? Hur blir jag sedd om jag talar om att jag inte längre finner lust i någonting. Om ingenting längre fungerar? Till vem kan jag berätta att jag har starka tankar på att ta mitt liv, och att dessa på senare tid, eller kanske nu igen allt tydligare förvandlats till konkreta planer om hur?

Na?r den psykiska sma?rtan tar o?ver helt, fo?rsvinner verk- ligheten och med den ocksa? de ma?nniskor som sta?r mig na?ra. Det a?r som om alla band som funnits da?r plo?tsligt klipps av. I sma?rtans innersta rum nns inga relationer, bara utanfo?rskap och do?d. En sma?rta som a?r sa? sva?r att den enda mo?jliga lindringen just da? a?r tanken pa? att få dö. I sma?rtan fo?rsvinner ocksa? orden. Jag a?r ordlo?s. Jag kan inte fo?rmedla mig genom ord och da? inte heller ta emot hja?lp genom ord. Allt är så otroligt svårt.

Ibland undrar jag varför människan fått känslan av besvikelse. Varför ska den känslan finnas? Den gör bara ont och har ingen bra anledning till att finnas. Jag önskar att besvikelsen kunde bytas mot irritation eller i alla fall att man kunde bli arg istället, det är lättare att hantera än den jävliga besvikelsen. Den gör ont.

Jag känner mig ensam, som i ett tomrum, ett mörkt och kallt tomrum, jag vet inte om jag orkar mer. Kanske är jag känslig, kanske inte. Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Hopplöshet räcker inte ens till, det jag känner är något mycket värre än så.