Ett steg fram, två tillbaka, om och om igen. Det är som att jag inte får må bra, inte ens okej. Så fort jag känner mig lite starkare så slås jag ner i backen hår och skoningslöst. Känner mig ensam, som att alla lever sina liv, att det går framåt medan jag står kvar på samma stället. Kanske till och med två steg bakom. Hur kunde det bli så mörkt? Jag saknar mina älskade gudbarn, jag saknar min fina vän, jag saknar så många olika personer, platser, känslor. Jag kämpar, även om resultaten inte syns så kämpar jag.

På måndag ska jag till akademiska sjukhuset i Uppsala och jag är så nervös och rädd. Jag vet att jag måste, att det kan bli bättre, att dom kanske har några bra lösningar men jag är skräckslagen. Vill inte gå dit ensam, kanske är det just det som är det tyngsta. Eller så är det hela situationen. Känner mig så värdelös.