Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Jag vet inte ens om jag hade förväntat mig något. Men besöket på akademiska sjukhuset i Uppsala gick långt ifrån så som jag trodde att det skulle gå. Det känns som mitt hjärta slitits ur kroppen och kastats på marken. Min tilltro och tillit till vården ligger på minus och jag är tveksam till om det någonsin kommer att hamna på plussidan igen.

Vet inte hur jag ska börja förklara händelsen, går det ens att förklara? Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag är tillbaka på ruta ett. Vem ska hjälpa mig när specialisternas specialist ger mig en axelryckning. Återigen är jag körd i botten. Det känns som ett hån, en spottloska i ansiktet, slag i magen, som att sparka på någon som redan ligger ner.

Har så många tankar, allt rusar i huvudet och jag tappar all ork och vilja. Jag orkar inte svara på alla sms om hur det gick igår, vill inte prata med någon, orkar inte. Känner en sån press på mig att allt ska lösas, nästa steg, vad gör dom för att hjälpa. Jag har inga svar. Jag vet inte. Det verkar som att dom inte kan göra något alls. Att det är som det är. Frågan är ju om det är så eller inte.
Känner mig knäckt.
Jag får inte ens ihop ett inlägg om vad som hände för det gör för ont.