Idag är det extra tungt, vissa saker är inte gjorda för att komma fram, vissa saker ska fortsätta hållas gömda. Men jag fortsätter att minnas. Alla minnen som legat gömda lång inne i mig kommer fram och framkallar mer känslor än vad jag väntat mig. Jag tappar min kontroll. 

Aldrig mer. Tårarna rinner irriterande längs kinderna, tröjärmen får agera servett men tårarna vägrar ge sig till vika. Jag vet inte hur jag ska kontrollera mig själv längre, allt känns så stort och minnena tränger sig inpå. Jag sugs tillbaka till min barndom, när skräcken för alla män och skräcken för min pappa var som störst. När rädslan är så stor att hjärtat är på väg ut ur kroppen och lungorna vägarna samarbeta, jag får ingen luft.

Allt blir svart och när jag är tillbaka sitter jag på badrumsgolvets kalla kakel. I handen har jag en sax och blodet rinner ner mot golvbrunnen. Det följer badrummets genomtänkta lutning, den lutning som ska leda bort vattnet leder nu bort delar av mitt blod. Hjärtat slår i normal takt igen och jag kan fylla mina lungor med luft, långsamma andetag. Jag räknar - ett, två, ett, två.

Idag är en sådan dag där det inte känns som att det är jag som styr mina handlingar, det bara sker. Många gånger eller ja dom flesta gångerna gör jag det medvetet för att lindra och för att hitta en orsak till den smärta som brinner i bröstet. Man kan inte förklara en smärta som inte finns därför måste jag orsaka något som gör allt mer rimligt. Och ibland gör jag mig själv illa för att straffa mig själv, har man gjort fel måste man straffas. Men idag fanns det ingen tanke bakom det och jag minns inte ens händelsen, jag minns bara känslan innan och efter.