Gamla stan har en hög mysfaktor med sina gamla hus, smala gränder och kullerstens prydda gator. På torget finns det flera små mysiga caféer som serverar nybakade kanelbullar och varm choklad med vispgrädde. Redan i slutet av oktober pyntas det med kransar och den årliga julbelysningen sätts på plats, helt plötsligt förvandlas denna mysiga stadsdel till ett sagoland med julmarknader och dofter från brända mandlar. Men även dom vackraste platserna kan döljer en hemlighet, en baksida.

På en bakgränd där husfasaderna inte är längre ifrån varandra än ett par meter ligger nattklubben Guns N' roses. Det är inte en vanlig nattklubb där kön ringlar lång. Det är inte dit man går med vännerna för en fredagsnatt ute med dans och skratt. Det är en nattklubb inte alla vet om, bara några utvalda, några av det rätta virket, några som vet vart man ska leta. Guns N' roses är en svartklubb dit män går för att få titta på strippande kvinnor. Eller barn, för jag vet inte om jag kan påstå att en 15 åring kan kallas för kvinna. Jag var den yngsta som dansade, hade jag inte ljugit om min ålder är jag relativt säker på att jag aldrig hade fått utföra det vi gjorde. Men som nybliven 15 åring dansade jag min första utmanande dans på den olagliga svartklubben Guns N' roses.

Allt verkade väldigt oskyldigt och reglerna var enkla, se men inte röra. Vi som dansade hade rätten på vår sida och om någon så mycket som nuddade vid oss fick dom vara glada om dom självmant kunde gå hem efteråt. Dessa regler skapad en trygghet men reglerna gällde enbart på lokalen, vad som bestämdes efteråt utanför den svarta porten var helt upp till oss och våra kunder. Det var ganska vanligt att man följde men stammisarna hem efter att kvällens danser hade genomförts. Det var sällan man gick ensam, även om det förekom, man gick i grupp. Som ett kompisgäng, alltid redo att ställa upp. Det tog inte lång tid innan även jag blev erbjuden att följa med på dessa "efterfester". Vad hade jag att förlora? Allt, trodde jag i alla fall. När man vill passa in ska man aldrig neka en inbjudan till att delta så jag började följa med.

På dessa "efterfester" flödade alkoholen, allt var gratis och alla drack. Men för att orka dansa fram till 04 och sedan följa med på mer festande och mer krävande jobb behövdes det mer. En sen natt i september 2001 var det första gången jag kom i kontakt med tyngre droger. Det vita guldet hackades upp med rakblad på glasborden och drogs upp med ihop rullade 500-lappar. Första gången försvann jag snabbt bort i dimman och minns inte mer av den natten än att jag inte sov ensam i sängen. Vad som hände förblir ett frågetecken. Jag tror att jag fick en för stor dos och reaktionen berodde säkerligen på att jag var ovan.

Men med tiden vande min kropp sig och drogerna blev ett ont måste. Man gjorde allt för att orka med. Till en början tog jag kokainet för att alla andra gjorde det, jag ville passa in och vara som dom andra. Men snabbt blev det min räddning, ruset gjorde att jag kände mig osårbar och ingenting kunde knäcka mig. En natt utan en lina var för jobbigt, rent känslomässigt. På dagarna hade jag skolan att sköta och en annan i mina ögon positiv effekt var att man fortfarande kände sig pigg utan någon sömn under natten. Men ett beroende börjar ofta i en liten skala för att sedan explodera tills vardagen inte funkar längre. Jag slutade äta för hungern försvann, jag sov inte och jag höll på att gå under. Även om jag själv inte märkte det så gjorde andra det. Mina riktiga vänner ifrågasatte allt, mitt beteende förändrades hur mycket jag än förnekade det. Men jag var inte redo att lämna Guns N' roses. Pengarna rullade in och på en bra kväll kunde jag komma hem med 5000 i fickan. Jag fick en nöjd familj och jag kunde betala allt som behövdes betalas. Det var aldrig några bråk om pengar för jag hade dom nu och jag fick leva så destruktivt jag kunde. Ju ondare allt gjorde desto lättare var allt att hantera. Men när det blev för mycket hade jag drogerna att ta till. Det var inte förens jag vaknade upp på sjukhuset på grund av en kraftig överdos som allt tog slut.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kommer nog aldrig få bli firad på morsdag. Jag kommer aldrig få höra ordet mamma. Den sorgen är bedövande. Instagram och Facebook vimlar av bilder på mammor och barn, det svider lite extra när dessa bilder finns överallt. Jag är såklart glad för ...

Jag vet inte om du hör mig men ber dig om ett svar, jag vet inte om du lyssnar på den bön jag har. Ja, jag vet jag är för simpel, enkel, inte någon alls men när jag ser din blick så tror jag ändå att du kanske hör... Gud, hjälp de människor som är...

Jag känner mig så låst. Instängd i mitt eget mörker. Samtidigt vill jag bara bli ännu mer instängd. Lås in mig i en bunker av betong, låt mig ligga med täcket över huvudet och långsamt försvinna bort. Bort från allt. Har jag en axel att luta mig em...

Jag ger sken av att orka och klara av saker och ting, jag är stark, jag kämpar, jag tar mig fram med fasta steg. Men skenet bedrar. Jag har ingen ork, framförallt inte psykiskt, knappt fysiskt heller. Visst kämpar jag men jag är inte stark, jag är in...

Mitt mående och beteende påverkar mina nära mer än jag kunnat föreställa mig. Jag gör felaktiga val, ja rent dumma val som drabbar dom som betyder mest för mig. Det är bara så svårt att veta hur jag ska hantera allt som rör sig inuti mig. Ska jag hål...