Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund.? Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej.? Frågan är väckt och nu darrar min själ innför svaret.? Att du inte finns till, fast jag trodde på dig.

Vem skulle hjälpa mig uthärda livet härute?
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?
Om du inte fanns till, ja vad gjorde jag då?

Nej du måste finnas, du måste. Jag lever mitt liv genom dig.? Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.? Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig??Jag vore ingenstans, jag vore ingenting. Om du inte fanns.

Aldrig förut har jag haft dig i tal eller tanke.? Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så.? Ordet är om, om jag bett alla böner förgäves?? Om du inte finns till vad ska jag göra då?
Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta? ?Friden i själen, ja vem skulle skänka mig den?? Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden??Om du inte fanns till, vem tog hand om mig sen?

Du måste finnas du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting.
Om du inte fanns.

Jag tog mig iväg till sjukgymnasten idag, låter som en liten sak för dom flesta men för mig var det en stor sak då denna vecka har varit tuff. Förutom att jobba med kroppskännedom så pratade vi om förtroende. Mitt förtroende för mina vänner, min omgivning, andra vårdkontakter och för dom på andreashuset. Vi pratade om hur svårt jag har att få förtroende, hur lätt mitt förtroende kan raseras och att det tar väldigt lång tid för mig att börja lita på folk. Det kändes rätt skönt att få prata om det samtidigt som det kändes läskigt att sätta ord på tankarna och känslorna. På något sätt känns det som att jag sänkt garden lite mer nu när vi pratat om det och det skrämmer mig. Jag är rädd att bli sviken, rädd för att våga tro att man kan lita på dom, på riktigt lita på dom. Samtalet har väckt så många tankar och allt snurrar runt inom mig, sa jag för mycket? Borde jag ha varit tyst? Kommer något hända nu när jag sagt till henne att jag börjar få förtroende? Hon sa något som lät så bra och då blir jag rädd att det inte kommer bli så.....hjärnspöken. Hon sa att hon kunde se hur skört mitt förtroende var, hur rädd jag är att bli sviken igen. Hon sa att hon skulle förvalta mitt förtroende och se till att det med tiden skulle bli starkare. Hon kände sig hedrad att jag ens vågat ta dessa steg framåt. Hur läsligt det än känns och hur orolig jag än känner mig inombords så är det sagt. Jag önskar bara att jag kunde släppa alla tankar och all oro över det, men det är svårt.