Jag tog mig iväg till sjukgymnasten idag, låter som en liten sak för dom flesta men för mig var det en stor sak då denna vecka har varit tuff. Förutom att jobba med kroppskännedom så pratade vi om förtroende. Mitt förtroende för mina vänner, min omgivning, andra vårdkontakter och för dom på andreashuset. Vi pratade om hur svårt jag har att få förtroende, hur lätt mitt förtroende kan raseras och att det tar väldigt lång tid för mig att börja lita på folk. Det kändes rätt skönt att få prata om det samtidigt som det kändes läskigt att sätta ord på tankarna och känslorna. På något sätt känns det som att jag sänkt garden lite mer nu när vi pratat om det och det skrämmer mig. Jag är rädd att bli sviken, rädd för att våga tro att man kan lita på dom, på riktigt lita på dom. Samtalet har väckt så många tankar och allt snurrar runt inom mig, sa jag för mycket? Borde jag ha varit tyst? Kommer något hända nu när jag sagt till henne att jag börjar få förtroende? Hon sa något som lät så bra och då blir jag rädd att det inte kommer bli så.....hjärnspöken. Hon sa att hon kunde se hur skört mitt förtroende var, hur rädd jag är att bli sviken igen. Hon sa att hon skulle förvalta mitt förtroende och se till att det med tiden skulle bli starkare. Hon kände sig hedrad att jag ens vågat ta dessa steg framåt. Hur läsligt det än känns och hur orolig jag än känner mig inombords så är det sagt. Jag önskar bara att jag kunde släppa alla tankar och all oro över det, men det är svårt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kommer nog aldrig få bli firad på morsdag. Jag kommer aldrig få höra ordet mamma. Den sorgen är bedövande. Instagram och Facebook vimlar av bilder på mammor och barn, det svider lite extra när dessa bilder finns överallt. Jag är såklart glad för ...

Jag vet inte om du hör mig men ber dig om ett svar, jag vet inte om du lyssnar på den bön jag har. Ja, jag vet jag är för simpel, enkel, inte någon alls men när jag ser din blick så tror jag ändå att du kanske hör... Gud, hjälp de människor som är...

Jag känner mig så låst. Instängd i mitt eget mörker. Samtidigt vill jag bara bli ännu mer instängd. Lås in mig i en bunker av betong, låt mig ligga med täcket över huvudet och långsamt försvinna bort. Bort från allt. Har jag en axel att luta mig em...

Jag ger sken av att orka och klara av saker och ting, jag är stark, jag kämpar, jag tar mig fram med fasta steg. Men skenet bedrar. Jag har ingen ork, framförallt inte psykiskt, knappt fysiskt heller. Visst kämpar jag men jag är inte stark, jag är in...

Mitt mående och beteende påverkar mina nära mer än jag kunnat föreställa mig. Jag gör felaktiga val, ja rent dumma val som drabbar dom som betyder mest för mig. Det är bara så svårt att veta hur jag ska hantera allt som rör sig inuti mig. Ska jag hål...