Varför kan jag inte bara få ha en bra dag, bara en. Varför ska det vara så svårt och svart? Jag önskar att någon kunde hjälpa mig. Säga att allting bara är en mardröm. Jag vill inte leva i detta mörker längre. Jag vet inte ens om jag vill leva överhuvudtaget. Dag ut och dag in, jag orkar inte. Jag vill inte mer. Snälla. Jag kan inte längre behärska mig, inte vara lugn, inte koncentrera mig. Sover inte om nätterna. Trycket är för stort just nu, och vilken sekund som helst så exploderar jag. Jag går under. Går sönder. Trött på att höra att allting kommer ordna sig, när jag i själva verket vet att de inte gör det. Önskar att någon skulle få gå i mina skor en enda dag bara för att se och känna det jag känner. Kanske skulle h*n kanske förstå eller vara död efteråt. För mycket tankar. För lite sömn. Jag är på helspänn hela tiden. Kan inte någon bara se? Förstå mig någon, snälla? Det känns som jag har skrikit som en desperat tok på hjälp, alldeles för länge nu. Ingen har en susning om hur tankar och känslor väller över inom mig. Jag.vill.inte.mer jag vill få ett avslut på allting nu. För jag orkar inte kämpa på såhär mer.... Jag vill inte. Jag kan inte. De går inte. Ingen kommer kunna hjälpa mig.

Jag vet att jag inte skulle kunna återgå till mitt arbete som det nu, och vissa dagar känner jag att det är en omöjlighet att någonsin skulle kunna återgå. Jag la ner hela min själ och all min tid på mitt arbete och efter jag blev sjukskriven har jag märkt att man enbart är värd något om man presterar. Jag är inte värd något för dom längre och jag kan ibland känna att jag inte ens till tillbaka dit. Men det jag vet är att jag i framtiden vill tillbaka till arbetslivet, jag saknar gemenskapen man får i ett arbetslag och jag saknar rutinerna. Jag har svårt att se tillbaka på tiden hur det var då, det är en sådan enorm skillnad mellan då och nu. Jag vill tillhöra en grupp, jag vill visa vad jag kan, jag vill göra en skillnad men jag inser att det nog kommer dröja länge innan jag kommer kunna göra det. Men en dag kanske....