Åter igen sviker vården. Jag blir förtvivlad varje gång, varför lär jag mig inte? Jag är inte värd deras tid trots att det är dom som satt mig i denna beroendesituation. En massa tomma löften är allt dom kommer med och när man famlar i mörkret och behöver hjälp och råd får man bara kalla handen. Det är ont om läkartider är svaret jag får. Jag är uppenbarligen ett hopplöst fall och det är ingen idé att låta mig träffa läkaren som faktiskt ska ha ansvaret över mina smärtmediciner. Jag har starka preparat, morfin, mot min kroniska smärta. Att han på en nåder kan ringa mig känns bara mer kränkande, vad ska han säga? vad ska jag säga? jag kommer inte ha något vittne till samtalet, jag kommer bara vara ensam mot hans ord. Är det ens någon mening att svara när han ringer? Jag kommer bara bli ledsen och sårad, ensam igen. Jag är åter igen nedtryckt till botten. Mer sargad i själen. Jag tappar all tilltro till vården.

Jag vet vad jag måste göra, ändå sitter jag kvar här och det skrämmer mig. Och om jag behöver förklara så är det som en skugga som vilar i tiden, den förstör inga minnen, den håller allt kvar. Jag vill inte se mig såhär.
Men jag vet att jag döljer en sanning och jag vet att jag borde vara ärlig med hur jag mår, att väntan inte leder någonstans. Jag har aldrig fått göra min röst hörd, jag tror det sitter så djupt inom mig att jag inte vågar säga saker om mig själv och mitt mående rakt ut. Jag har aldrig fått visa något för någon. Jag har tänkt men aldrig fått tala. Det gör mig så feg att jag nästintill viskar fram mina svar, det hörs säkert ingenting alls.
Jag vet att jag måste ta steget ur min sista chans.
Jag försöker att strida mot känslan men det är svårt och jag är rädd. Känslan och själen spelar mig ett spel nu, får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur.

Snälla hör på och förstå, jag tar snart steget ur min sista chans.