Alla bara går förbi, ingen ser, inget vet. Tänk om någonting bara kunde vara i närheten av bra.
Den gamla känslan bara gror och ingenting är längre som man trott. Känns som alla bara ser igenom mig, som att jag är en genomskinligt gestalt. Ingen vet, ingen ser min ensamhet.
Ingen anar vad som sker. Jag behöver någon som håller om mig hårt och säger att det kommer bli bra. Det är så tomt när ingen ser.
Tänk om alla visste hur det var att stå så ensam.
Finns det någon som ser min ensamhet? Finns det någon som anar vad som sker?