Imorgon är det återigen måndag och tid hos psykologen. Jag tvekar, bestämmer mig, tvekar och bestämmer mig om och om igen. Ska jag berätta att självmordstankarna är starkare än vanligt igen? Kanske är det för många en självklarhet att tala om det för sin psykolog men jag är så rädd att inte tas på allvar. Jag är även rädd för att behöva läggas in, speciellt på en av avdelningarna där jag enbart har negativa upplevelser ifrån. Jag träffade en läkare där som var allt ifrån trevlig och förstående. Jag blev så illa behandlad att jag bröt ihop ännu mer, mådde sämre där än innan jag blev inlagd. Det slutade till och med i en anmälan, men den las såklart ner, vilken makt mot vården och läkarna? Ingen....
Så min rädsla för att berätta, eventuellt bli inlagd och osäkerheten på en värdig vård är så ångestladdad att jag inte vet om jag vågar. Kanske överanalyserar jag senariet men jag är så rädd att åter igen bli sviken av vården, så rädd att be om hjälp, så rädd att öppna och upp berätta min innersta svärta. Vågar jag chansa?
Dessa tankar är så tuffa, någon som inte har haft dom kan inte förstå hur det känns när allt runtomkring en rasar, när det svarta blir ännu svartare och tron på en förbättring inte finns. Livet är tufft och då och då blir det ännu värre.