Jag promenerar längs den trafikerade vägen med hög musik i hörlurarna. Det börjar dugga lite lätt och vinden ökar i styrka. Trädens löv färgas röda och hösten närmar sig med stora steg, lika oundvikligt som dagens uppgift. Idag är det den 25:e, löningsdagen. Som på rutin går jag mot söders alla krogar där min pappa kritat sina alkoholhaltiga drycker. Jag känner fortfarande en stor skam när jag går från krog till krog för att betala alla notor. Hur mycket rör det sig om denna månad, 2000? 3000? eller mer. Det spelar ingen roll vad hela summan landar på, för betalas det ska det. Jag vågar inte längre chansa och strunta i att betala för jag vet vad som händer om jag inte gör som jag är tillsagd. Trots att jag gjort detta i flera år så vänjer jag mig aldrig. Inget barn ska behöva betala ens föräldrars krognotor, inte ens ett vuxet barn som jag.

Vid bron som går över till Södermalm stannar jag för att lyssna på den dånande trafiken. Det är något med en trafikerad väg som gör mig lugn, jag vet inte varför. Kanske är det för att trafikens brus överröstar mina tankar. Hur som helst tycker jag om att stanna och lyssna. Vinden blåser hårdare på bron och luften känns kall men jag njuter. Trots min höjdskräck är jag lugn och trygg på bron. Allt är lite lättare här.

Krog nummer ett är ett vänligt och mysigt ställe. Hit gick jag ofta innan min pappa insåg att han kunde krita sina öl här. Jag känner personalen väl och dom hälsar glatt när jag kommer in genom dörren. Spelar lika glad och hälsar glatt tillbaka och informerar om anledningen till besöket, som att dom inte vet. Jag kommer alltid den 25:e, varje månad, varje år, alltid. Jag betalar och notan rivs.

Krog nummer två är mörk och stökig. Många berusade personer, vissa trevliga och andra jobbigt påflugna. Ett nyp i baken är tydligen något alla tjejer borde uppskatta. Jag får alltid ta emot några nyp i baken här, men jag ler bara och går vidare mot baren.

- hej på dig, alltid lika punktlig lilla stumpan.

- ja du känner mig, alltid i tid.

Han är en av männen jag har som kund. En av männen som tror att han kan äga mig genom att betala för sig.

- vi ses på lördag va?

Jag svarar inte utan ger en snabb nick när jag går ut genom dörren som att bekräfta det han precis sagt.

Tredje och sista krogen. Ett djup andetag, på med pokerfacet. Snart är jag färdig, en liten, svag men ändå tydlig lättnad infaller sig. På det här stället går man knappast för att äta en bit mat eller ta en trevlig öl efter jobbet. Hit går man när man är så full att alla andra krigar vägrar servera något mer. Hit går man om man vill ta dom där sista dropparna innan man kryper hemåt. Högljutt och bråkigt. Jag känner igen många av dom som sitter här. De flesta har suttit i lägenheten på söder och supit när jag kommit hem från skolan förr. Även om det är många år sedan så minns jag det som igår. Vissa saker glömmer man inte.

Jag försöker tränga mig fram till baren, genom alla packade människor. Någon spiller ut sin öl över mig och skrattar gott åt misstaget.

- hoppsan, lilla fröken stod visst i vägen.

Jag fortsätter bara fram genom trängseln och betalar min pappas sista skuld.

Jag tvekar lite men beslutar ändå att gå på toaletten för att tvätta bort den mesta ölen som spillts över min tröja. Jag tittar mig i spegeln, bakom mig ställer sig en man. Jag vänder mig om och han tar tag i mig. Inte våldsamt men bestämt.

- du, det var ju inte meningen att hälla öl på dig.

Jag sneglar mot dörren som om att jag vet vad som håller på att hända.

- ingen fara fröken, dörren är låst så du kan tvätta av dig utan att bli störd.

Han hånler. Sen går allt fort och jag hinner knappt reagera innan han bestämt sig för att han har rätten att göra det han vill. Ett nej är inte ett nej i hans ögon. Jag kämpar inte ens emot. Vad har jag att komma med? Jag vet redan att jag är chanslös så varför göra saken värre genom att göra motstånd.

- om du säger något till någon så kommer jag att se till att sitt liv blir ett helvetet. Du förstår, jag vet att du kommer hit igen. Du kan inte slippa undan. (mitt liv är redan et helvete tänker jag för mig själv)

Han går ut och kvar står jag, länge.

När jag går ut från krogen har regnet börjat ösa ner och tacksamt låter jag tårarna rinna, för i regnet syns det inte att jag gråter. När dörren slår igen hemma tar jag fram min räddning och skär mig djupt i benet, allt för att få smärtan att försvinna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kommer nog aldrig få bli firad på morsdag. Jag kommer aldrig få höra ordet mamma. Den sorgen är bedövande. Instagram och Facebook vimlar av bilder på mammor och barn, det svider lite extra när dessa bilder finns överallt. Jag är såklart glad för ...

Jag vet inte om du hör mig men ber dig om ett svar, jag vet inte om du lyssnar på den bön jag har. Ja, jag vet jag är för simpel, enkel, inte någon alls men när jag ser din blick så tror jag ändå att du kanske hör... Gud, hjälp de människor som är...

Jag känner mig så låst. Instängd i mitt eget mörker. Samtidigt vill jag bara bli ännu mer instängd. Lås in mig i en bunker av betong, låt mig ligga med täcket över huvudet och långsamt försvinna bort. Bort från allt. Har jag en axel att luta mig em...

Jag ger sken av att orka och klara av saker och ting, jag är stark, jag kämpar, jag tar mig fram med fasta steg. Men skenet bedrar. Jag har ingen ork, framförallt inte psykiskt, knappt fysiskt heller. Visst kämpar jag men jag är inte stark, jag är in...

Mitt mående och beteende påverkar mina nära mer än jag kunnat föreställa mig. Jag gör felaktiga val, ja rent dumma val som drabbar dom som betyder mest för mig. Det är bara så svårt att veta hur jag ska hantera allt som rör sig inuti mig. Ska jag hål...