Det är verkligen så, jag talar sällan om hur pass dåligt jag mår. Visst skriver jag öppet här på bloggen att det är tufft men i samtal med andra har jag svårt att verkligen förklara eller säga hur dåligt det är. Det är som att jag förskönar mitt mående. Kanske av rädsla för hur folk ska reagera, rädsla att vara till besvär, oron att bli illa behandlad av vårdpersonal eller av vänner. Men bara för att man inte helt öppet talar om för alla hur man mår betyder det inte att man mår bra. Vissa dagar, dom kommer mer och mer, är det enbart döden som är min räddning från fysisk och psykisk smärta.