Det gör ont att må så dåligt att döden känns som ens enda utväg men det gör ännu ondare när folk i sin absolut närmsta krets inte förstår. När man känner att man inte kan säga hur pass dåligt man mår, den smärtan är värre än mycket annat. Det är som en djup, skärande besvikelse. En besvikelse över att inte bli sedd eller hörd. I längden gör det att man väljer att inte tala hela sanningen. Det gör bara så otroligt ont att ens smärta och mörker inte får visas eller talas om. Att kunna berätta hur man mår är stort men att bara kunna lyssna och stötta är större. När man behåller det mesta inom sig skapas ett mörker som är tyngre och svartare än något annat, och det mörkret kommer tillslut att ta över hela ens kropp och sinne. Alla ljuspunkter i ens liv släcks ner, man ser ingen framtid. Att våga tro på att saker ska hända är bara att utsätta sig för risken att bli sviken igen. Jag är helt trasig och det finns ingen som lyssnar och förstår mig. Jag står ensam mot kampen att inte välja döden.