Mitt självskadebeteende startade för väldigt länge sedan. De började med små saker som jag gjorde instinktivt som tex att knyta händerna så hårt att naglarna skar in i handflatorna. På så sätt lärde jag mig att smärtan gjorde att jag kände någon typ av kontroll. Både över min ångest men även över hur mycket jag visade utåt hur jag mådde. Under åren växte både min ångest och mitt destruktiva beteende. Jag var runt 12 år när jag började sticka mig med nålar, riva mig med nagelsaxar, bränna mig med cigaretter, skära mig med glasbitar och andra vassa saker. När jag var runt 15 år hade jag hela kroppen, men främst benen täckta av rispor och ärr. Jag lärde mig att pilla ut rakblad ur rakhyvlar, på så sätt kunde jag gömma mina skaderedskap på ett naturligt sätt. Ju mer min ångest växte genom åren destå mer självskador "behövde jag" för att orka med.? Så genom åren blev risporna till sår som blev till djupare sår och sedan ännu djupare och så vidare. Idag är jag fast i mitt självdestruktiva beteende, jag skär mig för att kunna andas, jag skär mig för att orka leva ännu en dag. På något konstigt sätt är självskadan min bästa vän. Den kan aldrig svika mig, den ger mig lugn och trygghet, jag får kontroll och den lämnar mig aldrig. Trots all denna tröst så önskar jag att jag slapp göra mig själv illa, men jag har svårt att se en lösning på beteendet.
Idag var en sån kväll där ångesten tog över min kropp och jag var tvungen att skada mig själv för att inte bryta ihop helt. Det finns ingen som förstår hur mycket jag lider. Känner att jag isolerar mig mer än innan. Kanske försöker jag skydda mig själv och andra.... för allt jag gör är att vara till besvär.... jag klarar inte av livet längre.