Känner mig helt slut, ännu en natt utan bra sömn, ännu en natt med smärta som håller en vaken. Det tär på både kroppen och psyket att inte få sova, att inte få en paus. Smärtan är så tuff, jag klarar inte av denna smärta längre.
En viktig sak när man har endometrios är att man ska vara blödningsfri, man får tuffa hormoner som påverkar kroppen både fysiskt och psykiskt för att sätta kroppen i ett kemiskt klimakterie, men detta funkat relativt dåligt för mig. Jag blir inte blödningsfri och inatt började jag blöda igen. Detta orsakar en höjning av min redan enormt tuffa smärta. Man vill bara riva ut allt man har i buken och kasta bort det, man blir nästan desperat av smärtan. Ingenting hjälper. Det är svårt att hitta orken att fortsätta kämpa när smärtan är såhär.
Vården har svikit en så många gånger att man inte längre vågar söka hjälp akut. Förut kunde man känna en liten tröst i att man i alla fall kunde åka in till sjukhuset för att få hjälp med smärtlindringen när smärtan blivit allt för tuff. Men nu vågar man inte det längre. Nej nu ska man lära sig leva med smärtan, man ska andas igenom smärtan, använda sig av mindfulness. Ja det känns som ett hån. Dom som säger dessa saker vet inte vad kroniskt smärta är.