För första gången känns det som att dom tappat hoppet om mig fullständigt. Som att seras plan inte funkat och att som nu vill bli av med mig. I över ett år har det pratats om en behandlingsform som nu är bestämt att jag inte kan gå, att jag är för dålig, att det inte är stabilt runtomkring mig. I över ett år. Och nu är det som att dom vill bli av med mig. För många vårdinsatser, för många olika problem. Ska någon annan ta över? Alla kvinnors hus. Deras önskemål. Är det för att dom tröttnat på mig? Jag har gjort för dåligt ifrån mig. Jag borde vetat bättre! Hur kunde jag vara så naiv? Det är andra gången redan i år som jag förväntat mig något men står ensam kvar. Det gör fruktansvärt ont. Vad är meningen med allt?