Alla inlägg under april 2017

Av silentium - 27 april 2017 23:21

Det finns en annan sida, det finns någonting jag aldrig ser. Men jag vill inte veta var för därifrån syns längtan mer. Men om jag tar mig ifrån en sviken dröm och hur igen så kanske jag kan känna meningen med tystnaden.
Svalkar vinden? Värmer solen? Ser man något bakom molnen? Känner du lyckan genom sorgen? Jag har inget mer än mina tankar.
Ångest och oro som om jag vore av stål och glas, borde gå men stannar kvar. Jag har lovat och glömt, förlåtit, fördömt. Försent för att ångra men tid nog att tänka om och leva med det.
Jag saknar det som inte finns, bara jag kan bära det dom gör så ont i mina ögon. Det är något stort på gång, så länge ingen bryr sig om vilka höjder man kan nå. På vilken sida som jag står.

Av silentium - 25 april 2017 21:36

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är meningslöst och slutsatsen att den bör ändras, avslutas, upphöra. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna smärta. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt.

Av silentium - 22 april 2017 01:27

Jag kan inte stå emot. Jag klarar inte av att låta bli. Jag kan inte hantera min ångest. Jag ger upp och skär mig djupt i låret. Inte en gång, inte två gånger utan det blir fyra gånger. Lugnet sprider sig i mitt inre, det känns varmt och tryggt. En känsla av kontroll. Smärtan dödar allt och just den smärtan, den självförvållande smärtan, är skön. Och jag vet att den känslan inte kommer bli långvarig men att få känna den, om än för en minut, gör det värt det.

Av silentium - 18 april 2017 22:35

Likt trädets rötter är jag fången i mitt inre. Djupa kedjor håller mig fast och låter mig aldrig nå livets ljus. Jag är fast i något så mörkt och hjärtlöst. Det mörka och kalla tar långsamt död på trädets löv och grenar, precis som det långsamt tar mitt liv. Vi är lika vi två, ensamma i ett fält av vassa stenar. Vi vet att en liten vindpust kan få oss att välta för evigt. Vi blir då drivved, sargade av vind och hav. Lika avskalade och tomma, men med en historia att berätta...

Av silentium - 16 april 2017 22:34

Hur man än vänder sig har man arslet bak. Visst är det så man brukar säga? Det känns som om jag vänder och vrider på alla möjligheter men ändå är jag kvar på ruta ett. Hela jag är ett moment 22 läge. Håller jag på att tappa greppet? Kanske har jag redan gjort det för längesen.

Av silentium - 14 april 2017 23:13

Jag blir sorgsen när jag tänker på mig som liten. Det är förmodligen därför jag förträngt mycket, det känns som att jag vill gå vidare samtidigt som jag aldrig vill glömma min historia. Då hade det ju varit förgävs, om jag inte kan skapa något positivt ur det. Om jag bara glömmer. Jag har troligtvis varit en av de ensammaste människorna på jorden,
ibland känns det som att jag forfarande är det.
Jag vet fortfarande inte hur det känns att vara en del av en gemenskap, hur det är att synas och räknas. Betyda något. Jag har svårt att släppa min gard, låta muren falla. Detta har gjort att det är väldigt få som verkligen känner mig, egentligen finns det nog ingen som känner mig till 100%.

Jag vet inte om jag någon någonsin kommer att få ta del av hela mig. Jag är nog inte gjort för det här livet. Ingen ska behöva känna på det sättet men det är ju verkligheten, en verklighet som i dagsläget inte går att blunda för. Jag vågar inte hoppas på en annorlunda framtid.

Av silentium - 11 april 2017 00:14

Hur ska man kunna känna livslust när hela kroppen smärtar, när psyket är i botten och framtiden inte finns?
Jag ligger helt still i sängen och lederna värker, musklerna spränger, huden känns som blåmärken och endometriossmärtan gör mig illamående. Jag klarar inte av denna ständiga smärta. Jag orkar inte mer. Vem kan hjälpa mig?

Av silentium - 8 april 2017 21:46

Har inte skrivit på några dagar, jag har mått för dåligt. Har inte orkat att skriva ner mina tankar och känslor. Det har varit så många motgångar och det blir bara värre och värre. Har återigen blivit illa behandlad av vården och det gör så fruktansvärt ont. Man är så beroende av dessa läkare och när man blir kränkt och förnedrad har man inget annat val än att prata med dom igen. Allt man vill är egentligen att be dom dra åt hel*ete och aldrig mer se dom. Men det funkar inte så tyvärr.
Mitt självskadebeteende har verkligen accelererat senaste dagarna. Ångesten har sitt fasta grepp.
På måndag är det möte med två läkare och min psykolog, har sån ångest över det. Rädd för vad som ska sägas, rädd för framtiden.
Ångesten kommer inte lämna mig ifred inatt, det vet jag.

Presentation


I rispan av min vrede ska jag sätta jord och så, i skuggan av min stolthet ska jag resa mig och gå

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards