Jag ger sken av att orka och klara av saker och ting, jag är stark, jag kämpar, jag tar mig fram med fasta steg. Men skenet bedrar. Jag har ingen ork, framförallt inte psykiskt, knappt fysiskt heller. Visst kämpar jag men jag är inte stark, jag är ingen kämpe. Jag försöker bara överleva. Men jag orkar inte kämpa, jag vill bara få krypa upp i någons trygga famn och bli omhändertagen. Få höra att det är okej att må dåligt. Att det är okej att inte orka kämpa.
Jag lider mer och mer i det tysta, rädd för att vara till besvär, rädd för att oroa, rädd för att dra uppmärksamheten mot mig själv, verka egoistisk. Jag funderar mer och mer på hur jag ska göra, vad ska jag säga, ska jag våga be om hjälp? Ska jag läggas in på psyket igen? Det hjälper inte mig i längden men kanske måste jag ha övervakning, kommer jag överleva annars? Jag kan faktiskt inte svara på den frågan. Livet är ingen dans på rosor, men det ska inte vara som att gå på krossad glas dygnet runt heller. Det måste finnas en balans och den finns inte just nu. Det gör fysiskt ont i själen, jag tror att det är svårt för många att förstå hur fysiskt ont det verkligen kan göra.
Ibland känns det inte som att någon förstår, och jag tror att jag själv är en stor bov i de dramat. För jag förmår mig inte att säga rakt ut vad jag tänker och känner, jag försöker göra mig förstådd men talar inte alltid i klarspråk kanske och vem kan läsa tankar? Problemet och rädslan är väl att jag vid några tillfällen verkligen blottat mig själv och ändå inte fått hjälp eller blivit förstådd. Att det viftas bort lite eller att inget görs. Det har gjort det ännu svårare att vara helt rak. Jag är inte rädd för döden, jag är rädd för det liv jag lever nu.....för det är inget liv. SE MIG? SE MIN ÅNGEST, BÄR MIN SMÄRTA, TA MIN HAND, VA MITT STÖD. Snälla låt mig slippa lida för jag orkar inte mer.