Direktlänk till inlägg 14 maj 2017

Allt är skenbart, en kort emulsion, en stund av lycka, en falsk passion

Av silentium - 14 maj 2017 16:12

Jag ger sken av att orka och klara av saker och ting, jag är stark, jag kämpar, jag tar mig fram med fasta steg. Men skenet bedrar. Jag har ingen ork, framförallt inte psykiskt, knappt fysiskt heller. Visst kämpar jag men jag är inte stark, jag är ingen kämpe. Jag försöker bara överleva. Men jag orkar inte kämpa, jag vill bara få krypa upp i någons trygga famn och bli omhändertagen. Få höra att det är okej att må dåligt. Att det är okej att inte orka kämpa.
Jag lider mer och mer i det tysta, rädd för att vara till besvär, rädd för att oroa, rädd för att dra uppmärksamheten mot mig själv, verka egoistisk. Jag funderar mer och mer på hur jag ska göra, vad ska jag säga, ska jag våga be om hjälp? Ska jag läggas in på psyket igen? Det hjälper inte mig i längden men kanske måste jag ha övervakning, kommer jag överleva annars? Jag kan faktiskt inte svara på den frågan. Livet är ingen dans på rosor, men det ska inte vara som att gå på krossad glas dygnet runt heller. Det måste finnas en balans och den finns inte just nu. Det gör fysiskt ont i själen, jag tror att det är svårt för många att förstå hur fysiskt ont det verkligen kan göra.
Ibland känns det inte som att någon förstår, och jag tror att jag själv är en stor bov i de dramat. För jag förmår mig inte att säga rakt ut vad jag tänker och känner, jag försöker göra mig förstådd men talar inte alltid i klarspråk kanske och vem kan läsa tankar? Problemet och rädslan är väl att jag vid några tillfällen verkligen blottat mig själv och ändå inte fått hjälp eller blivit förstådd. Att det viftas bort lite eller att inget görs. Det har gjort det ännu svårare att vara helt rak. Jag är inte rädd för döden, jag är rädd för det liv jag lever nu.....för det är inget liv. SE MIG? SE MIN ÅNGEST, BÄR MIN SMÄRTA, TA MIN HAND, VA MITT STÖD. Snälla låt mig slippa lida för jag orkar inte mer.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av silentium - 28 maj 2017 18:18


Jag kommer nog aldrig få bli firad på morsdag. Jag kommer aldrig få höra ordet mamma. Den sorgen är bedövande. Instagram och Facebook vimlar av bilder på mammor och barn, det svider lite extra när dessa bilder finns överallt. Jag är såklart glad för ...

Av silentium - 18 maj 2017 11:59


Jag vet inte om du hör mig men ber dig om ett svar, jag vet inte om du lyssnar på den bön jag har. Ja, jag vet jag är för simpel, enkel, inte någon alls men när jag ser din blick så tror jag ändå att du kanske hör... Gud, hjälp de människor som är...

Av silentium - 17 maj 2017 22:33

Jag känner mig så låst. Instängd i mitt eget mörker. Samtidigt vill jag bara bli ännu mer instängd. Lås in mig i en bunker av betong, låt mig ligga med täcket över huvudet och långsamt försvinna bort. Bort från allt. Har jag en axel att luta mig em...

Av silentium - 9 maj 2017 11:49

Mitt mående och beteende påverkar mina nära mer än jag kunnat föreställa mig. Jag gör felaktiga val, ja rent dumma val som drabbar dom som betyder mest för mig. Det är bara så svårt att veta hur jag ska hantera allt som rör sig inuti mig. Ska jag hål...

Av silentium - 4 maj 2017 22:52


Jag skrev ett avskedsbrev till min allra käraste syster, jag skrev ett avskedsbrev till mina gudbarns mamma, jag skrev ett avskedsbrev till min föredetta fru och jag skrev ett avskedsbrev till psykiatrin. Jag vet inte om breven kommer behöva läsas, m...

Presentation


I rispan av min vrede ska jag sätta jord och så, i skuggan av min stolthet ska jag resa mig och gå

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards