Senaste inläggen

Av silentium - 15 januari 2017 14:57

Det fanns perioder då min pappa var nykter, det hände inte så ofta men då och då. Minnen från dom perioderna är så starka och det är väl dom man håller sig kvar i. Allt för att inte falla.

 

200 bullar....

Det är något speciellt med doften av nygräddade bullar, en varm, mysig och vänlig känsla blandad med en gnutta ångest fyller mig varje gång jag känner doften. En glädje för att den är här och en rädsla för att den när som helst ska försvinna igen. 

Hela trapphuset luktade nybakat, det var en blandning av kanel, äpplen och trygghet. Det var inte ofta det hände att hela trappen luktade bageri så det måste betyda, det kan bara betyda en sak.
Min pappa är nykter. 

Lycka, glädje, förväntan. Alla känslor på samma gång. Jag sprang upp för trapporna på snabba, lätta ben. Jag sprang så fort jag kunde, upp mot den underbara doften. Jag stannade utanför dörren och la kinden mot den kalla trädörren. Det var där inne doften kom ifrån. Min pappa bakade, det måste vara han som bakade. Ingen annan doft var som den när pappa bakade. Så varm och inbjudande. En doft av trygghet, glada skratt och värme. 

Skorna ställde jag prydligt i hyllan, hängde upp jackan och lät skolväskan ligga kvar vid dörren. Pappa tittade ut från köket, full med mjöl i hela ansiktet och ett leende som visade alla hans tänder.
- Är det inte min alldeles egna lilla favorit dotter? 
- Men pappa, jag är ju din enda dotter...
- Just därför är du ju min alldeles egna lilla favorit, kom hit så ska du få smaka på en av mina nygräddade bullar. 

Jag satte mig i pappas knä och tog ett bett av den ljumna kanelbullen. Han luktade inte som han brukade, ingen doft av gammal öl eller nydrucken sprit. Han luktade kanel, ugn och lite svett. Den bästa doften som fanns. 

- Jag har bakat 200 bullar! Hans ansikte sken upp och han såg så stolt ut. 
- Så unga fröken, vad önskas nu då? Äppelpaj? Eller blåbärsmuffins eller kanske en tårta med fyra lager?
Han skrattade och klappade mig på kinden som blev täckt med vetemjöl. Jag var lyckligast i världen, min pappa var nykter. 

- Lillebror vad säger du om bullarna? 
Vi skrattade alla tre vid köksbordet som var fullt av nygräddade bullar. 

Varje dag efter skolan sprang jag hem med en pirrande känsla i kroppen. Jag önskade av hela mitt hjärta att trapphuset även denna dag skulle vara fylld av bulldoft. Min pappa, min nyktra bullbakande pappa. Jag var lyckligare och tryggare än jag varit på mycket länge. 

Sen kom dagen när bulldoften byttes till den vanliga lukten av öl och sprit, tryggheten byttes mot osäkerhet och rädsla, skratten byttes mot skrik och hot. Allt var som vanligt igen. 

Den här gången höll det i sig i 11 dagar 4 timmar och 37 minuter.

Av silentium - 13 januari 2017 22:09

Via mina kontakter inom psykiatrin så får jag ofta frågan om jag vet hur eller/och när jag skulle ta mitt liv. Jag undrar ofta varför just tillvägagångssättet är så viktigt, vad spelar det för roll om jag berättar det för dom eller inte. Jag har berättar en massa saker men just tillvägagångssättet och tankarna kring just det är på något sätt så tabubelagt att jag inte förmår mig att uttrycka dom i ord. Jag skäms helt enkelt för mycket för att klara av att säga det till dom. Och jag förstår inte vilken mening det skulle ha. Om jag säger vad jag skulle göra om jag nu skulle ta mitt liv, vad har det för betydelse?
Dom tjatar och jag tiger, varför?
Så ska jag säga det rakt ut? Min plan, om jag skulle ta mitt liv skulle vara att ställa mig på ett tågspår eller hänga mig. Ja och? Vilken skillnad skulle det göra?
Jag vet att man förstör för många människor om man ställer sig på spåret, chauffören, andra passagerare, vårdpersonal, räddningstjänsten osv. Vid hängning skulle bilden av situationen etsa sig fast på någons näthinna för alltid. Det bästa skulle vara att bara försvinna, utan att utsätta andra för ett enormt lidande.

Av silentium - 12 januari 2017 12:39

Jag bröt ihop idag, helt utan förvarning. Hade inte ens haft på känn att det skulle bli såhär men så blev det. Tiden hos sjukgymnasten byttes mot psykolog, läkare, stesolid och "lugna rummet".

Sjukgymnasten hann bara säga hur mår du så tårades ögonen och ångesten va ett faktum. Jag fick fram att orken va slut, att livet rinner ur mina händer, att jag enbart slösar allas tid och att jag inte har någon framtid. Sjukgymnasten är duktig, empatisk och bra på att tolka signaler om mitt mående. "Stora larmet" gick och min behandlande psykolog kontaktades samt jourläkare.
Det pratades först om inläggning men min skräckupplevelse av läkaren på en av de låsta avdelningarna är för tuff för att jag ska kunna känns tillit till inläggning igen så jag bad dom att komma med en annan lösning om det gick.
Det pratades om mediciner, vilka jag stod på, vilka jag provat, vilka som gett effekt, vilka som inte gett effekt osv. Tillslut kom dom och jag fram till att stesolid var den bästa lösningen. Så jag fick en på 10 mg, placerades i ett gråmålat rum och ska invänta att medicinen ska börja verka. Om ångesten lägger sig ska jag fortsätta med stesolid under dagen och komma på återbesök hos läkaren imorgon.

Psykologen förklarade på ett väldig bra sätt att det inte är konstigt att min kropp och psyke reagerar som den gör, att jag mår som jag mår. Det fick mig att känna mig lite mindre till besvär. Men det som for genom mitt huvud var att dom missade en stor del av sin lunchpaus....

Så nu sitter jag här under gråa "lugna rummet" och väntar på att ångesten och tårarna ska lägga sig.

Av silentium - 11 januari 2017 10:56

Det är vanligare än man tror att växa upp med en eller som i mitt fall två missbrukande föräldrar och det syns långt ifrån alltid på ytan. Missbruk sker inte bara i knarkarkvarter och på parkbänkar, det förekommer i fina innerstadskvarter oxå. I en helt vanlig skolklass är det ungefär 3-4 elever som lever med missbrukande föräldrar.

Att ha den typen av uppväxt ger sår som aldrig riktigt läker, det ger ärr som för alltid kommer att synas. Men kan man kallas för överlevare om man trots sin trasiga och dysfunktionella barndom klart sig till vuxen ålder utan hjälp från omvärlden?

Det finns relativt många saker som är olika mellan personer som vuxit upp med missbruk och dom som inte har det. Jag har exempelvis väldigt svårt att lita på andra. Det tar i regel lång tid innan jag öppnar mig och det finns ingen som vet allt som finns inom mig. Det finns några få som vet mycket men inte allt. Det finns några jag litar på till 99% men en osäkerhet finns alltid hos mig.

Av silentium - 10 januari 2017 22:41

Jag har hamnat i en avgrund utan slut, i ett moment 22, i en vardag som bara går i cirklar. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska kunna komma vidare, det känns som om att jag inte blir tagen på allvar. Detta trots att jag faktiskt sa hur jag mådde idag. Hopplösheten ökar för varje dag, eller nästan varje minut.
Jag vill få ett slut på allt, en frid. Jag tror att det skulle bli bättre för många om jag försvann. Kanske inte på en gång, men i det långa loppet. Jag ödslar andras tid, jag är otacksam över det jag faktiskt har, jag orsakar oro och förtvivlan. Därför skulle det vara bättre för alla om jag inte fanns. Men att välja den vägen är inget lätt beslut, det är så mycket praktiskt som behöver ordnas. Testamente, bankkonton, uppsägning av fasta tjänsten(även om jag är sjukskriven nu). En kontroll över att allt ska gå rätt till om jag valde en annan väg. Så mycket att planera och ordna med. Men ibland vill jag bara skita i det praktiska, svälja alla tabletter och sedan försvinna.

Av silentium - 10 januari 2017 00:20

Inte jag, sånt händer bara andra. Jag har mitt försvar, sån händer inte mig. Inte jag, som levt bland människor utan känslor, människor som bara vet hur man värjer sig. 

Har dom till intet gjort mig, hur gick det till? Jag är ju den starka, jag tar mig alltid dit jag vill eller måste. 

Övertag, det har dom. Dom manar fram den skräck jag har. Nederlag. Min pappa ser det som ett nederlag om jag inte lyder minsta vink, det är smärtsamt. 
Livet stannar inte bara för att allt är över, morgondagen kanske lär mig att glömma. Jag står här framför er, helt öppen och det är knappt att benen bär. Jag avslöjar så mycket att jag inte vet om jag klarar av det längre. 

Det känns som att jag gör fel när jag berättar min historia, som att jag svikit. Jag vet inte om jag bara är en skugga, feg och rädd. Borde jag ge upp och ta farväl?
En sorgsen blick, ett kort farväl. Glöm mig om du kan. Jag är som en främling för mig själv. Jag vet inte längre om allt är en dröm eller om jag fortfarande existerar. 

Har jag en dröm? Har jag möjligheten att våga, tog jag min chans? Jag har haft en dröm men det som finns kvar av den är en plåga. Så många krav. 
Människor byts ut så försiktigt hela tiden, allt som var viktigt försvann. Så nu står jag emot så gott jag kan, jag kan inte släppa in någon för nära. 

Var det detta jag ville ha? Är jag den jag ville vara? Jag vet att jag gör det bra, jag springer för mitt liv, ser mig aldrig om. Rösterna förföljer mig - den idioten, henne ska vi ta! 
Vad kan jag göra? Jag har ingen. Jag måste tvinga min själ att glömma. Jag måste fortsätta springa för mitt liv, aldrig se mig om, aldrig vara trygg.

 

 

Av silentium - 9 januari 2017 19:59

Fader vår som är i INGENTING.
Helgat varde ditt namn.
Tillkomme ditt INGENTING så ock på INGENTING.
Vårt dagliga bröd giv oss INGENTING ock förlåt oss för våra INGENTING, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro......

Av silentium - 6 januari 2017 18:05

Jag trodde aldrig att det var människor jag skulle jobba med. Människor är sådana som sviker, försvinner och förstör. Djur däremot är så beroende av någon annan och har alltid en tacksamhet för dess existens. Jag ville bli veterinär och arbeta med djur men det är inte alltid saker blir som man vill och tror. Ibland tar vägarna en oväntad vändning.

 

Jag har sedan jag var 12 år försörjt min familj på ett eller annat olagligt sätt men efter gymnasiet och min 18-årsdag började mitt riktiga arbetsliv. Det arbetsliv som innebär ansvar, skattebetalning, arbetskamrater, chefer och en riktig lön. En riktig lön som drygade ut pengarna jag fick in på annat håll. En lön som betalade allt jag var tvungen att betala. Men valet av yrke var inte mitt eget. Jag skulle börja jobba inom äldrevård. Gå i min mammas fotspår, ta hand om äldre människor. Människor jag inte kände, människor jag inte ville lära känna, människor som sviker, försvinner och förstör. Jag hade ont i magen flera dagar innan jag skulle jobba min första dag. Men jag visste att jag inte hade något val.

 

Det stora huset låg framför mig och allt jag ville var att vända om, gå hem igen och glömma denna dag. Jag var nervös och obekväm. Troligtvis för att detta var något nytt, något utanför mina rutiner, något jag inte kunde planera. Hur ska jag då kunna göra allt rätt?

Ett djup andetag och jag klev in. Stora trappor på båda sidor och rakt fram en stor glasdörr. Faktiskt en ganska fin och trevlig entré, kanske något opersonlig.

 

Första dagen var ett rent helvete och jag tänkte aldrig gå tillbaka till den platsen, aldrig mer. Det började med att jag inte alls skulle få gå bredvid någon van anställd, detta på grund av nedskärning av personal så jag sattes in som ordinarie från dag ett. 24 boende på 4 personal. 3 vana och en jag som i princip inte ens hade sagt hej till någon över 70. Ren kaos är en underdrift av min första dag i det riktiga arbetslivet. Jag gick därifrån med tårar i ögonen, varför skulle jag gå tillbaka dit? Varför skulle jag gå tillbaka till ett ställe där min närvaro bara var till besvär. För det var precis så mina så kallade arbetskamrater behandlade mig. Kanske inte så konstigt med tanke på att även dom fått anpassa sina rutiner efter en helt ovan människa på 18 år. Trots min bestämda tanke på att aldrig sätta min fot på det stället igen reste jag mig upp och gick till jobbet nästa dag.

 

Dagarna flöt på och jag lärde mig arbetet, jag lärde mig anpassa mig efter vilka personer jag jobbade med, jag lärde mig rutiner och fick snabbt ansvar för både det ena och det andra. Jag växte som arbetande människa men framför allt växte mitt hjärta för äldre och den vård dom var värda. Jag visste inte hur bra äldrevård skulle se ut men jag visste att det inte skulle vara såhär. Det var aldrig någon från personalen som gjorde något fel mot de äldre, det handlade mer om brist på stöd från högre huvuden. Och brist på personal med glöd att förbättra saker med små resurser. Allt gick på rullande band och även om jag alltid har gillat rutiner så uppskattade jag inte sättet vi arbetade på. Personalen var maskiner och boendena var saker som skulle skötas efter ett schema. Vi var några som satte oss emot dessa metoder och försökte göra det lilla extra så ofta vi bara kunde.

 

Dagarna blev till veckor som blev till månader. Och när jag varit där i nästan två år blev jag kallad till chefen. Hennes kontor låg på entréplan och dörren var alltid stängd. De få gångerna man såg henne var på de stora personalmötena. Hon var kraftigt byggd och pratade finlandssvenska.

-kom in kom in, sätt dig så ska vi prata lite.

Jag satte mig i besöksstolen på andra sidan det stora skrivbordet. Det var en sådan där stol med hjul under och jag har svårt att låta bli att långsamt rulla en sådan stol fram och tillbaka. Så jag satt och små rullade fram och tillbaka medan chefen lugnt och bestämt satte sig på den lite större och antagligen dyrare stolen mittemot. 

-du gör ett fantastiskt arbete. Du är alltid i tid och sköter dina uppgifter utan anmärkning.

Vad svarar man på det? Självklart kände jag en stolthet växa inombords, även om jag alltid tvivlar på min egen kompetens.

- men vi måste tänka på företagets ekonomi och tyvärr platsar du inte i vår nya budget och våra nya planer.

 

Det kändes som att hela världen försvann under fötterna, rullbandet av stolen tystnade och jag bara tittade på henne. Precis som att jag inte hört ett ord av vad hon sagt.

- jag förstår att detta inte var vad du hade väntat dig men jag vill poängtera att du gör ett jätte fint arbete. Dessutom vill jag tillägga att du självklart har 3 månaders uppsägningstid, så du har gott om tid att hitta ett nytt arbete.

När jag reste mig upp och gick ut genom dörren var det sista gången jag såg det stora huset.

Jag hade lärt mig ett yrke från grunden, jag hade lärt mig att konfrontera mina egna rädslor och jag hade lärt mig att lita på människor. Allt detta var förstört och jag kände mig oerhört besviken. Men samtidigt tvivlade jag på min egen kompetens, för självklart låg felet hos mig och ingen annan. Jag behövde ett nytt jobb, snabbt.

 

Jag kan inte påstå att jag letade jobb med någon närmare kämpaglöd utan småkollade runt lite. Det tog inte många dagar innan jag föll tillbaka i mitt gamla mönster. Jag hade inget val, pengarna behövde komma in och allt jag kunde var att gå till männen. Männen som betalade pengar för att äga mig några timmar. Många av männen var helt vanliga män med fru och barn, vanliga jobb och ett normalt liv. Andra var rika och ville bara utnyttja sin makt. Vissa var hårdhänta och andra obehagligt blyga men pengarna räckte till hyran och mat i alla fall. Och så länge pengar fanns var det lugnt hemma. Men jag visste att jag behövde mer.

Efter ett par månader fick jag en arbetsintervju på ett litet ställe inne i stan. Jag tvekade väldigt mycket på om jag skulle ge min in i vårdbranschen igen, vad skulle bli bättre denna gång och hur säkert var det att jag dög?

 

Hur stor var inte risken att bli sviken och utnyttjad igen. Men jag behövde en lön, en säkerhet på att det fanns tillräckligt med pengar på kontot varje månad den 25:e. Dom betalande männen kunde jag ta på sidan om. Jag visste bara att jag inte kunde komma hem utan pengar.

Jag fick jobbet och började jobba på timmar. Jag skulle ljuga om jag sa att jag la ner min själ på att få allt att fungera i början men jag gjorde det jag blev tillsagd och skötte mina uppgifter. Men jag vägrade bli känslomässigt involverad. Jag tog dagen som den kom och fortsatte med mitt dubbelliv. Arbetsam och fungerande på dagarna och prostituerad på kvällarna.

 

Det tog lång tid innan jag kände mig accepterad och behövd men en dag var det bara en självklarhet. Det var här jag hörde hemma, det blev min nya riktiga familj. Jag älskade att gå till jobbet, det var här jag fick min frihet, mitt lugn. Jag hade aldrig trott att det var så här vården kunde och skulle se ut. Att det fanns människor som brann för att skapa ett värdigt liv åt andra. Det var den här platsen mitt hjärta valde och jag skulle inte byta den mot något annat.

 

Nu har jag varit sjukskriven i över 17 månader och det känns som om att jag aldrig kommer kunna komma tillbaka till arbetslivet igen. Vill jag ens tillbaka till min arbetsplats eller vill jag söka mig bort till nya möjligheter? Det jobb och den arbetsplats jag trodde mitt hjärta valt har på någon sätt alt bort mig. Jag kan förstå att man som enskild person inte är oumbärlig men efter allt jag gjort, inte bara alla timmar med övertid utan hela min själ. Jag la allt jag hade i en vågskål, jag satsade allt och föll. Sviken igen. Jag trodde mer om mig själv och jag trodde mer om min chef och arbetsplats.

.  

Presentation


I rispan av min vrede ska jag sätta jord och så, i skuggan av min stolthet ska jag resa mig och gå

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards