Senaste inläggen

Av silentium - 16 mars 2017 15:35

Det gör ont att må så dåligt att döden känns som ens enda utväg men det gör ännu ondare när folk i sin absolut närmsta krets inte förstår. När man känner att man inte kan säga hur pass dåligt man mår, den smärtan är värre än mycket annat. Det är som en djup, skärande besvikelse. En besvikelse över att inte bli sedd eller hörd. I längden gör det att man väljer att inte tala hela sanningen. Det gör bara så otroligt ont att ens smärta och mörker inte får visas eller talas om. Att kunna berätta hur man mår är stort men att bara kunna lyssna och stötta är större. När man behåller det mesta inom sig skapas ett mörker som är tyngre och svartare än något annat, och det mörkret kommer tillslut att ta över hela ens kropp och sinne. Alla ljuspunkter i ens liv släcks ner, man ser ingen framtid. Att våga tro på att saker ska hända är bara att utsätta sig för risken att bli sviken igen. Jag är helt trasig och det finns ingen som lyssnar och förstår mig. Jag står ensam mot kampen att inte välja döden.

Av silentium - 15 mars 2017 22:38

Det är verkligen så, jag talar sällan om hur pass dåligt jag mår. Visst skriver jag öppet här på bloggen att det är tufft men i samtal med andra har jag svårt att verkligen förklara eller säga hur dåligt det är. Det är som att jag förskönar mitt mående. Kanske av rädsla för hur folk ska reagera, rädsla att vara till besvär, oron att bli illa behandlad av vårdpersonal eller av vänner. Men bara för att man inte helt öppet talar om för alla hur man mår betyder det inte att man mår bra. Vissa dagar, dom kommer mer och mer, är det enbart döden som är min räddning från fysisk och psykisk smärta.

Av silentium - 13 mars 2017 20:29

All min energi går åt att försöka hålla näsan över vattenytan, jag kämpar för att fortsätta få luft men vågorna rullar över mig om och om igen. Jag tappar luften, andas in vatten, sjunker längre och längre ner i mörkret. Vem ska jag vända mig till? Vem kan kasta ut livbojen innan det är försent? Jag orkar snart inte mer. Jag är förtvivlad, hopplösheten är större än någonsin. Jag måste få ett slut på detta, men hur? Hur ska jag klara av att fortsätta leva när allt är så mörkt och jag inte har någon framtid?
Smärtan i kroppen är påfrestande, sinnet är lågt och depressionen blir allt sämre. Var det så här mitt liv skulle bli? Vad har jag gjort för fel? Känner mig så ensam. Ibland är den känslan den värsta, att ingen kan förstå hur det är, hur jag mår. Att ha så många fina människor i min närhet men ändå känna sig så enormt ensam är en plåga större än mycket annat. Jag vill ställa mig på en klippa och skrika ut min smärta, skrika ut min ångest, skrika hjälp mig jag orkar inte mer....

Av silentium - 10 mars 2017 22:07

Det är både enormt roligt och otroligt läskigt att det är så, för mig, många personer som tittar in och läser min blogg. Den är väldigt utlämnande och intim, mina innersta tankar, mina upplevelser, mina trauman, mina känslor. Det är inte lätt att skriva dessa ord och sedan lägga ut dom på en blogg som flera människor läser. Vissa skulle nog kalla det modigt men jag vet inte om det verkligen är modigt, kanske är det dumt. Kanske kommer jag ångra mig, kanske kommer det hjälpa mig, kanske kommer det förgöra mig. Men jag skriver, gråter, får ångest, känner mig lättad, ja allt en människa kan känna.
Just ju är tankarna på livet svåra. Jag vet inte hur jag ska orka, om jag vill eller om jag kan. Jag tar en timme i taget. Tankarna är svarta och mörka, dystra och förtvivlande. Jag kan längta efter att få bli fri och för att bli helt fri måste jag lämna livet. Det är den enda lösningen. Men det är inte så lätt att bara ta det beslutet heller, det är en ständig kamp. En kamp jag inte vet om jag kommer klara av.

Av silentium - 9 mars 2017 19:12

Vad är meningen med livet? Stora frågor rullar runt inuti mitt huvud. Alla de saker jag hade på min lista har förstörts på ett eller annat sätt. Först och störts - barn. Barn var hela min
mening med livet, jag såg inte mitt liv utan barn. Klart jag skulle ha barn, gärna flera stycken. Men det blev inte så, jag blev gravid och fick missfall sen upptäcktes endometriosen och att jag aldrig kommer kunna bli gravid på egen hand. Ivf tänker ni, ja absolut men det är inte bara att göra det. Nej man måste bli godkänd, genomsökt, plockad i småbitar. Och jag skulle aldrig få ivf i det skick jag är i nu. Jag är sönder fysiskt och psykiskt. Och det finns inget som säger att ivf skulle funka på mig. Så den drömmen, mitt allt, mitt barn i mina tankar kommer kanske aldrig bli sann.

Mitt arbete, klättra upp och göra något jag verkligen brinner för. Leda ett team, en grupp som är till för att hjälpa människor i sina mest utsatta situationer. Men jag är sjukskriven, och tiden går. Jag tvekar på min kompetent, jag har tappat så mycket. Självförtroendet och viljan att nå mina mål är bortsuddade, utraderade, borta. Men två fysiskt påverade sjukdomar kommer jag aldrig kunna arbeta på samma sätt som förut, jag förstår det nu. Så är min dröm, mitt mål helt borta? Ja det känns så.

Meningen med livet..... jag vill bara få bli fri. Jag vill bli befriad från smärtan i kroppen och själen. Har mitt liv en mening? Kommer jag hitta nya meningar eller kommer jag förlika mig med livet som det är nu? Eller kommer jag inte överleva?

Av silentium - 8 mars 2017 18:55

Idag har jag faktiskt mått relativt bra, en av de bästa dagarna på väldigt länge. Även om kroppen värker och huvudet är helt slut så klarade jag av hela dagen. Jag klarade av att åka kommunalt i morgontrafiken, jag klarade av att umgås i 6 timmar, jag klarade av att åka hem i rusningstrafiken. Visst, nu ligger jag i sängen med stark smärta i både buken och bäckenet men jag gjorde det. Och jag hade trevligt. Jag behövde en sånhär dag. Sen kommer det säkert bli upp som en sol och ner som en pannkaka men just nu känns det faktiskt riktigt bra. *så jag pekar fuck you till ångesten och dödslängtan*

Av silentium - 7 mars 2017 21:03

Det är en typ av sorg som finns inom mig, en sorg som inte går att beskriva. Den gör ont, fysiskt ont. Som ett tryck över bröstet, som en enorm saknad. Den är svår att förklara för någon som inte har den själv. Det är en sorg som aldrig kommer kunna läka, en sorg jag alltid kommer leva med. Orkar jag det? Vissa dagar är svaret ja och andra dagar nej. Ibland vill jag fly in i sömnens rike, slippa den vakna tiden. Jag kan längta efter att få ta mina sömntabletter och vaggas in i en onaturlig sömn. Jag kan lägga mig mitt på dagen och försöka sova bara för att slippa några timmar till. När Sverige bjuder på snöstorm är det inte som tycker det är konstigt att man väljer att ligga kvar i sängen hela dagen, så ibland önskar jag att det aldrig skulle bli vår.

Av silentium - 6 mars 2017 15:22

Jag promenerar längs den trafikerade vägen med hög musik i hörlurarna. Det börjar dugga lite lätt och vinden ökar i styrka. Trädens löv färgas röda och hösten närmar sig med stora steg, lika oundvikligt som dagens uppgift. Idag är det den 25:e, löningsdagen. Som på rutin går jag mot söders alla krogar där min pappa kritat sina alkoholhaltiga drycker. Jag känner fortfarande en stor skam när jag går från krog till krog för att betala alla notor. Hur mycket rör det sig om denna månad, 2000? 3000? eller mer. Det spelar ingen roll vad hela summan landar på, för betalas det ska det. Jag vågar inte längre chansa och strunta i att betala för jag vet vad som händer om jag inte gör som jag är tillsagd. Trots att jag gjort detta i flera år så vänjer jag mig aldrig. Inget barn ska behöva betala ens föräldrars krognotor, inte ens ett vuxet barn som jag.

Vid bron som går över till Södermalm stannar jag för att lyssna på den dånande trafiken. Det är något med en trafikerad väg som gör mig lugn, jag vet inte varför. Kanske är det för att trafikens brus överröstar mina tankar. Hur som helst tycker jag om att stanna och lyssna. Vinden blåser hårdare på bron och luften känns kall men jag njuter. Trots min höjdskräck är jag lugn och trygg på bron. Allt är lite lättare här.

Krog nummer ett är ett vänligt och mysigt ställe. Hit gick jag ofta innan min pappa insåg att han kunde krita sina öl här. Jag känner personalen väl och dom hälsar glatt när jag kommer in genom dörren. Spelar lika glad och hälsar glatt tillbaka och informerar om anledningen till besöket, som att dom inte vet. Jag kommer alltid den 25:e, varje månad, varje år, alltid. Jag betalar och notan rivs.

Krog nummer två är mörk och stökig. Många berusade personer, vissa trevliga och andra jobbigt påflugna. Ett nyp i baken är tydligen något alla tjejer borde uppskatta. Jag får alltid ta emot några nyp i baken här, men jag ler bara och går vidare mot baren.

- hej på dig, alltid lika punktlig lilla stumpan.

- ja du känner mig, alltid i tid.

Han är en av männen jag har som kund. En av männen som tror att han kan äga mig genom att betala för sig.

- vi ses på lördag va?

Jag svarar inte utan ger en snabb nick när jag går ut genom dörren som att bekräfta det han precis sagt.

Tredje och sista krogen. Ett djup andetag, på med pokerfacet. Snart är jag färdig, en liten, svag men ändå tydlig lättnad infaller sig. På det här stället går man knappast för att äta en bit mat eller ta en trevlig öl efter jobbet. Hit går man när man är så full att alla andra krigar vägrar servera något mer. Hit går man om man vill ta dom där sista dropparna innan man kryper hemåt. Högljutt och bråkigt. Jag känner igen många av dom som sitter här. De flesta har suttit i lägenheten på söder och supit när jag kommit hem från skolan förr. Även om det är många år sedan så minns jag det som igår. Vissa saker glömmer man inte.

Jag försöker tränga mig fram till baren, genom alla packade människor. Någon spiller ut sin öl över mig och skrattar gott åt misstaget.

- hoppsan, lilla fröken stod visst i vägen.

Jag fortsätter bara fram genom trängseln och betalar min pappas sista skuld.

Jag tvekar lite men beslutar ändå att gå på toaletten för att tvätta bort den mesta ölen som spillts över min tröja. Jag tittar mig i spegeln, bakom mig ställer sig en man. Jag vänder mig om och han tar tag i mig. Inte våldsamt men bestämt.

- du, det var ju inte meningen att hälla öl på dig.

Jag sneglar mot dörren som om att jag vet vad som håller på att hända.

- ingen fara fröken, dörren är låst så du kan tvätta av dig utan att bli störd.

Han hånler. Sen går allt fort och jag hinner knappt reagera innan han bestämt sig för att han har rätten att göra det han vill. Ett nej är inte ett nej i hans ögon. Jag kämpar inte ens emot. Vad har jag att komma med? Jag vet redan att jag är chanslös så varför göra saken värre genom att göra motstånd.

- om du säger något till någon så kommer jag att se till att sitt liv blir ett helvetet. Du förstår, jag vet att du kommer hit igen. Du kan inte slippa undan. (mitt liv är redan et helvete tänker jag för mig själv)

Han går ut och kvar står jag, länge.

När jag går ut från krogen har regnet börjat ösa ner och tacksamt låter jag tårarna rinna, för i regnet syns det inte att jag gråter. När dörren slår igen hemma tar jag fram min räddning och skär mig djupt i benet, allt för att få smärtan att försvinna.

Presentation


I rispan av min vrede ska jag sätta jord och så, i skuggan av min stolthet ska jag resa mig och gå

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards