Senaste inläggen

Av silentium - 5 mars 2017 19:44

Imorgon är det återigen måndag och tid hos psykologen. Jag tvekar, bestämmer mig, tvekar och bestämmer mig om och om igen. Ska jag berätta att självmordstankarna är starkare än vanligt igen? Kanske är det för många en självklarhet att tala om det för sin psykolog men jag är så rädd att inte tas på allvar. Jag är även rädd för att behöva läggas in, speciellt på en av avdelningarna där jag enbart har negativa upplevelser ifrån. Jag träffade en läkare där som var allt ifrån trevlig och förstående. Jag blev så illa behandlad att jag bröt ihop ännu mer, mådde sämre där än innan jag blev inlagd. Det slutade till och med i en anmälan, men den las såklart ner, vilken makt mot vården och läkarna? Ingen....
Så min rädsla för att berätta, eventuellt bli inlagd och osäkerheten på en värdig vård är så ångestladdad att jag inte vet om jag vågar. Kanske överanalyserar jag senariet men jag är så rädd att åter igen bli sviken av vården, så rädd att be om hjälp, så rädd att öppna och upp berätta min innersta svärta. Vågar jag chansa?
Dessa tankar är så tuffa, någon som inte har haft dom kan inte förstå hur det känns när allt runtomkring en rasar, när det svarta blir ännu svartare och tron på en förbättring inte finns. Livet är tufft och då och då blir det ännu värre.

Av silentium - 4 mars 2017 21:54

Alla bara går förbi, ingen ser, inget vet. Tänk om någonting bara kunde vara i närheten av bra.
Den gamla känslan bara gror och ingenting är längre som man trott. Känns som alla bara ser igenom mig, som att jag är en genomskinligt gestalt. Ingen vet, ingen ser min ensamhet.
Ingen anar vad som sker. Jag behöver någon som håller om mig hårt och säger att det kommer bli bra. Det är så tomt när ingen ser.
Tänk om alla visste hur det var att stå så ensam.
Finns det någon som ser min ensamhet? Finns det någon som anar vad som sker?

Av silentium - 3 mars 2017 15:24

Åter igen sviker vården. Jag blir förtvivlad varje gång, varför lär jag mig inte? Jag är inte värd deras tid trots att det är dom som satt mig i denna beroendesituation. En massa tomma löften är allt dom kommer med och när man famlar i mörkret och behöver hjälp och råd får man bara kalla handen. Det är ont om läkartider är svaret jag får. Jag är uppenbarligen ett hopplöst fall och det är ingen idé att låta mig träffa läkaren som faktiskt ska ha ansvaret över mina smärtmediciner. Jag har starka preparat, morfin, mot min kroniska smärta. Att han på en nåder kan ringa mig känns bara mer kränkande, vad ska han säga? vad ska jag säga? jag kommer inte ha något vittne till samtalet, jag kommer bara vara ensam mot hans ord. Är det ens någon mening att svara när han ringer? Jag kommer bara bli ledsen och sårad, ensam igen. Jag är åter igen nedtryckt till botten. Mer sargad i själen. Jag tappar all tilltro till vården.

Av silentium - 3 mars 2017 12:00

Jag vet vad jag måste göra, ändå sitter jag kvar här och det skrämmer mig. Och om jag behöver förklara så är det som en skugga som vilar i tiden, den förstör inga minnen, den håller allt kvar. Jag vill inte se mig såhär.
Men jag vet att jag döljer en sanning och jag vet att jag borde vara ärlig med hur jag mår, att väntan inte leder någonstans. Jag har aldrig fått göra min röst hörd, jag tror det sitter så djupt inom mig att jag inte vågar säga saker om mig själv och mitt mående rakt ut. Jag har aldrig fått visa något för någon. Jag har tänkt men aldrig fått tala. Det gör mig så feg att jag nästintill viskar fram mina svar, det hörs säkert ingenting alls.
Jag vet att jag måste ta steget ur min sista chans.
Jag försöker att strida mot känslan men det är svårt och jag är rädd. Känslan och själen spelar mig ett spel nu, får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur.

Snälla hör på och förstå, jag tar snart steget ur min sista chans.

Av silentium - 2 mars 2017 19:20

Varför kan jag inte bara få ha en bra dag, bara en. Varför ska det vara så svårt och svart? Jag önskar att någon kunde hjälpa mig. Säga att allting bara är en mardröm. Jag vill inte leva i detta mörker längre. Jag vet inte ens om jag vill leva överhuvudtaget. Dag ut och dag in, jag orkar inte. Jag vill inte mer. Snälla. Jag kan inte längre behärska mig, inte vara lugn, inte koncentrera mig. Sover inte om nätterna. Trycket är för stort just nu, och vilken sekund som helst så exploderar jag. Jag går under. Går sönder. Trött på att höra att allting kommer ordna sig, när jag i själva verket vet att de inte gör det. Önskar att någon skulle få gå i mina skor en enda dag bara för att se och känna det jag känner. Kanske skulle h*n kanske förstå eller vara död efteråt. För mycket tankar. För lite sömn. Jag är på helspänn hela tiden. Kan inte någon bara se? Förstå mig någon, snälla? Det känns som jag har skrikit som en desperat tok på hjälp, alldeles för länge nu. Ingen har en susning om hur tankar och känslor väller över inom mig. Jag.vill.inte.mer jag vill få ett avslut på allting nu. För jag orkar inte kämpa på såhär mer.... Jag vill inte. Jag kan inte. De går inte. Ingen kommer kunna hjälpa mig.

Av silentium - 2 mars 2017 10:51

Jag vet att jag inte skulle kunna återgå till mitt arbete som det nu, och vissa dagar känner jag att det är en omöjlighet att någonsin skulle kunna återgå. Jag la ner hela min själ och all min tid på mitt arbete och efter jag blev sjukskriven har jag märkt att man enbart är värd något om man presterar. Jag är inte värd något för dom längre och jag kan ibland känna att jag inte ens till tillbaka dit. Men det jag vet är att jag i framtiden vill tillbaka till arbetslivet, jag saknar gemenskapen man får i ett arbetslag och jag saknar rutinerna. Jag har svårt att se tillbaka på tiden hur det var då, det är en sådan enorm skillnad mellan då och nu. Jag vill tillhöra en grupp, jag vill visa vad jag kan, jag vill göra en skillnad men jag inser att det nog kommer dröja länge innan jag kommer kunna göra det. Men en dag kanske....

Av silentium - 1 mars 2017 17:11

Dagen har varit tuff, hopplösheten har härjat fritt och jag känner mig så misslyckad. Jag blir bara sämre och sämre känns det som. Precis det sa jag till min läkare idag. Vi kom överens om att öka dosen antidepressiv medicin till det dubbla, ska öka successivt under två veckor. Kanske hjälper det, men jag känner mig inte så hoppfull tyvärr. Men man vet aldrig. Jag berättade även att jag känner mig så värdelös, att jag inte presterar tilltäckligt bra, att jag borde göra bättre ifrån mig. Men hon poängterade att jag absolut inte skulle tänka så, lättare sagt än gjort. Men hon sa en ganska bra sak, ett sätt att tänka. En frukt mognar inte fortare bara för att man skriker på den eller begär att den ska mogna fortare, precis så ska jag tänka tycker hon. Jag kan inte må bättre bara för att jag tror att jag borde det, eller för att jag tror att andra kräver det. Mitt mående och min väg framåt måste få mogna som en frukt, långsamt.

Var även på medicinsk yoga idag och min fysiska smärta sätter käppar i hjulet. Jag vet att man inte ska ha prestationsångest när man yogar men jag känner mig så misslyckad och usel när kroppen inte klarar av allt. Så jag mådde ganska dåligt över det både innan, under och efter passet.

Jag vet att jag inte ska tänka så men det känns som jag aldrig någonsin kommer bli bättre varesig psykiskt eller fysiskt.

Av silentium - 28 februari 2017 21:06

Vad är det för fel på mig? Jag orkar inte med mina tankar längre, har står inte ut. Sorgen river i mig, finns den ingen väg ut? Hur ska jag ta mig igenom detta helvete som ska kallas livet? Så många frågor, så många rädslor. Borde jag be om mer hjälp? Borde jag läggas in på psykiatrisk avdelning igen? Kommer jag överleva eller kommer tankarna bli verklighet.... jag vet inte. Snälla, låt mig bara få sova bort allt.

Presentation


I rispan av min vrede ska jag sätta jord och så, i skuggan av min stolthet ska jag resa mig och gå

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards