Jag är trygg i mitt beslut, dagar, nätter det gör ingen skillnad. Jag är trygg vad som än sker. Det finns dom som oroar sig över mig men jag kan lova er, att även om allt rasar runt omkring er finns min kärlek kvar, den har inget slut. Du och jag, vi kommer mötas igen. Glöm aldrig det jag sagt, jag är i gott bevar.

Minns ni när vi eller vart vi träffades första gången? Precis där ska jag stå och vänta tills vi ses igen. Tiden kommer stå still, för alltid om ni vill. En natt ska en stjärna tändas, den ska lysa klart. Den lyser på er, en dag ska vi mötas igen.

Beskyddet av en ängel som står vakt, det vet jag att jag har. Allt ni behöver veta är att jag är i gott bevar.

Det är otroligt tufft och tungt att dala ner i det svartaste svarta gång på gång. När ens tankar på att döden är den enda lösningen. Är det så att det skulle vara bättre för alla om jag inte fanns? Skulle det inte vara skönt för alla att inte behöva oroa sig mer? Samtidigt är döden obönhörlig, definitiv och icke förhandlingsbar. Jag orkar inte med mig själv och mina svarta demoner längre, jag vill bli fri. Kanske är det döden som måste komma för att jag ska få frid, få slippa allt det onda, lämna världen, lämna alla minnen, alla känslor, ja allt. Det är som att jag balanserar på en tunn tråd och närsomhelst kommer falla ner. Känner mig trött och blåslagen, det är som att den inre smärtan blir fysisk. Jag är trasig, sargad och vet inte om jag kan kämpa mer.

Idag är första tävlingsmatchen för Bajen, svenska cupen. Jag är född hammarbyare, jag är hammabyare enda in i själen, varje cell i min kropp brinner för Bajen. Det kanske låter knäppt men just nu är min enda blick framåt riktad mot allsvenska starten. Hammarbymarschen genom Södermalm och upp till tele2 arena, vilken för oss självklart benämns som nya Söderstadion. Är övertygad om att mitt hjärta om det gick skulle vara format som en fotboll. Idag ska jag njuta och titta på mitt älskade lag när dom spöar skiten ur Varberg!
Forza Bajen

Jag tycker om dig som du är. Ja det är något man ofta får höra. Men sen kommer en lista på krav på förändringar man borde göra för att bli godkänd, för att få vara med. Men om jag lyder, vem är jag då? Och vem tycker du att jag är? 

Allt jag har är bön och en dröm att få duga precis som den jag är. Jag vill leva mitt liv utan att behöva ljuga. Jag vill vara välkommen för den jag är och inte för den jag borde vara. Jag vill bara vara jag. Är mitt liv ett liv värt att leva? Är jag värd något om jag bara är jag? 

Jag tycker om dig som du är har alltid en annan innebörd än just de. 

Följer du inte reglerna och samhällets normer blir du aldrig accepterad. Alltså är du inte omtyckt bara för att du är du. Eller?

- Nästa Hökarängen. Den välkända kvinnans röst förmedlade att det var dags att kliva av. Tåget bromsade in på plattformen och jag var tvungen att ta ett djupt andetag för att klara av att resa mig och stiga av. Klockan var 17.30 och jag hade inte fått någon mer information om vart jag skulle eller vem jag skulle möta. Jag köpte en kaffe för mina sista mynt och ställde mig i korsningen Örbyleden/Lingvägen. Nu var det bara att vänta och se.

Det finns ett osynligt band som gör att man ser vem det är man ska möta, man behöver aldrig leta eller se frågande ut för man bara vet. Det räcker men en snabb blick för att man ska veta att det är rätt person. För alla andra som går förbi är jag vem som helst, trots mina bara ben så är jag inget konstigt för dom. Det finns inga misstankar om något men när rätt person dyker upp så bara vem man. Ett osynligt band, lite som dom som dealar droger på plattan, det sker inte öppet, vanliga människor ser inte vad som händer men har man varit med så vet man direkt vem som säljer och vem som söker. Man har ingått i en tyst pakt och alla vet, så länge du är en av dom. 

Den svarta bilen stannade precis framför mig, rutorna var tonade och jag såg ingen mer än föraren. En man i 35 års åldern, stilig, välvårdad och vänliga ögon. Han sträckte fram handen. 
- Patrick.
Jag tog hans hand i min utan att presentera mig.
- Har du väntat länge, du är så kall om handen. 
Jag ryckte snabbt på axlarna som ett bevis på att allt var lugnt. Han verkade så snäll och mjuk, så olik alla andra. Varför skulle han köpa mina smutsiga tjänster? Det är väldigt sällan dessa tankar dyker upp hos mig, deras orsaker är deras och jag gör bara det jag måste, allt för familjen, allt för min pappa, pappas flicka. 
Men han är ju så annorlunda. Nästan spännande. Han känns så varm och välkomnade. 

När handen bakom min rygg sträcker sig fram och täpper för min mun och näsa drar jag ett häftigt andetag, så oförberedd. Den annorlunda, varma, välkomnade mannen har sin blick riktad mot vägen. En fuktig tygbit placeras med tvång över min mun och näsa sen blir allt svart. 

När jag vaknar upp ligger jag på ett dammigt betonggolv , naken och såld till en femtioårig man med ölmage och dålig andedräkt.

Fredagkväll och allt jag vill är att få sova, jag längtar tills kvällsmedicinerna börjar verka och jag långsamt blir tröttare och tröttare tills jag tillslut somnar. Det är ganska hemskt att känna så, att längta tills sömnen kommer, att inte se framemot en mysig kväll. Bara få sova... Att slippa alla tankar, slippa oron, ångesten. Att varje dag längta tills den tar slut är ganska tufft för man vaknar varje morgon och önskar att den aldrig skulle ha kommit, och sen går det bara runt och runt, om och om igen.....

Inte jag, sånt händer bara andra. Jag har mitt försvar, sån händer inte mig. Inte jag, som levt bland människor utan känslor, människor som bara vet hur man värjer sig. 

Har dom till intet gjort mig, hur gick det till? Jag är ju den starka, jag tar mig alltid dit jag vill eller måste. 

Övertag, det har dom. Dom manar fram den skräck jag har. Nederlag. Min pappa ser det som ett nederlag om jag inte lyder minsta vink, det är smärtsamt. 

Livet stannar inte bara för att allt är över, morgondagen kanske lär mig att glömma. Jag står här framför er, helt öppen och det är knappt att benen bär. Jag avslöjar så mycket att jag inte vet om jag klarar av det längre. 

Det känns som att jag gör fel som skriver min historia, som att jag svikit. Jag vet inte om jag bara är en skugga, feg och rädd. Borde jag ge upp och ta farväl?

En sorgsen blick, ett kort farväl. Glöm mig om du kan. Jag är som en främling för mig själv. Jag vet inte längre om allt är en dröm eller om jag fortfarande existerar. 

Har jag en dröm? Har jag möjligheten att våga, tog jag min chans? Jag har haft en dröm men det som finns kvar av den är en plåga. Så många krav. 
Människor byt ut så försiktigt hela tiden, allt som var viktigt försvann. Så nu står jag emot så gott jag kan, jag kan inte släppa in någon för nära. 

Var det detta jag ville ha? Är jag den jag ville vara? Jag vet att jag gör det bra, jag springer för mitt liv, ser mig aldrig om. Rösterna förföljer mig - den idioten, henne ska vi ta! 
Vad kan jag göra? Jag har ingen. Jag måste tvinga min själ att glömma. Jag måste fortsätta springa för mitt liv, aldrig se mig om, aldrig vara trygg.

Känslan av att inte räcka till är en återkommande känsla som än en gång drabbar mig, jag önskar så att jag hade möjligheten att hjälpa men det går inte, och då kommer den känslan.....så otillräcklig. Vill ta över smärtan, sorgen, oron och ångesten får en person som står mig väldigt nära. Att stå bredvid och inte kunna göra mycket åt det är svårt. Det jag kan göra är att lyssna, finnas där, ge trygghet och bara vara. Men det känns inte som att det räcker. Det är frustrerande att var så maktlös. Men världen är sån och man kan inte ta över någons smärta eller oro hur mycket man än vill. Det är så orättvist på något sätt. Men vill så mycket men kan så lite. Många tankar och skaver i mitt inre just nu.