Jag känner mig så låst. Instängd i mitt eget mörker. Samtidigt vill jag bara bli ännu mer instängd. Lås in mig i en bunker av betong, låt mig ligga med täcket över huvudet och långsamt försvinna bort. Bort från allt.
Har jag en axel att luta mig emot? Ibland känns svaret sjävklart, ibland diffust. Hur högt ska man våga skrika ut ensamhet, ska man skrika ut sin ensamhet? Vem tar mina strider när jag själv inte kan....