Jag känner mig så låg, nästan farligt låg, kommer jag orka ta mig igenom dagen? Hopplösheten slog ner mig i marken, helt skoningslöst. Allt jag befarat skulle hända idag hände. Känner mig så misslyckad. Jag vet inte vad jag ska göra, är förtvivlad. Tårarna lämnar blöta strimmor på mina kinder och jag hör hur jag tänker, det är dags, du är inte värd att få hjälp, du borde ge upp, du skulle slippa allt om du bara försvann.
Tänk att få komma bort från all smärta, både psykiskt och fysiskt. Är det verkligen så att man måste leva? Jag vet inte om jag klarar av det faktiskt.

Jag saknar något jag inte kan få. Kan man förresten sakna något man aldrig haft? Jag menar, hur vet man att man vill ha något som man aldrig haft... Kanske är det så att man får en bild av hur något ska vara genom andras berättelser osv. Men när inser man att man saknar det man inte har.... en familj. Alltså en riktig familj, en sån som sitter vid matbordet och äter middag tillsammans, en sån som man bråkar om väsentliga saker som städning, diskning osv, en sån som bryr sig om varandra.
Jag saknar det, trots att jag aldrig haft det. Och jag måste inse att jag aldrig kommer få det, men det är svårt. Svårare än man tror.