Självmord väcker många känslor och det uppkommer förstås diskussioner kring det. Är det ett egoistiskt, aktivt val eller en effekt av något helt annat?
För många säger att självmord inte är något annat än ett själviskt beslut och jag tycker alltid det är lika sorgligt när man hör sådana kommentarer. Det är uttalanden som inte kan räknas som en åsikt, utan helt enkelt okunskap och ingenting annat.
Vid första åtanken kan det visserligen vara lätt att kläcka ur sig dumheter i stil med att någon som tar sitt liv gör det enkelt för sig och smiter undan ansvar för olika saker. Men om man tänker lite längre så inser man att det faktiskt inte ligger till på det viset.

När en människa tycker att döden är det bästa alternativet framstår det som rätt solklart att det är en människa som inte mår bra och som givetvis behöver hjälp.
Sen finns det naturligtvis alltid bättre alternativ än att ta sitt liv, men det ingår trots allt i sjukdomsbilden att man inte ser dessa alterantiv. Sen kan man givetvis reagera olika, alla som får självmordstankar sätter inte sina planer i verket.
Det som i min situation faktiskt skrämde mig, är att jag verkligen tror att döden var ett bra alternativ. Men jag vågar inte be om hjälp igen. Något som egentligen inte är en svaghet, man är inte svag om man ber om hjälp. Det är inte heller en svaghet att känna att man inte klarar av att leva längre, utan helt enkelt symptomen på en sjukdom, en sjukdom som inte syns på utsidan.
Exempelvis, depression räknas som en dödlig sjukdom, eftersom cirka 25 % av alla drabbade dör som en följd av sjukdomen. Det säger ju ganska mycket om vilka krafter sjukdomen kan sätta igång i det mänskliga psyket.
För er som nu tänker tanken att det bara är "veklingar" som drabbas av depression, kan jag bara upplysa om dett inte heller det är sant. Alla kan drabbas, men vi har lika olika hög tröskel för när vi drabbas. Precis som vi har olika smärttröskel, eller att vissa kan leva hur hälsosamt som helst men få cancer medan andra röker 60 cigaretter om dagen i 40 år utan att bli sjuk. Går man igenom tillräckligt jobbiga saker under tillräckligt lång tid, kan alla få en depression. En sjukdom som måste behandlas på olika sätt. Kanske inte nödvändigtvis genom medicinering, men behandling måste man få.
Antidepressiva mediciner kanske kan kallas för själens "värktabletter". De botar visserligen inte sjukdomen, men lindrar den.

Ibland kan jag nästan önska att de som är fördömande mot folk som begår självmord och har psykiska besvär skulle få känna på hur det är. Kanske bara för någon timme, det skulle kanske räcka för att inse hur dåligt man faktiskt mår. Och att man inte alltid handlar rationellt i dessa lägen.