Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Jag vet inte ens om jag hade förväntat mig något. Men besöket på akademiska sjukhuset i Uppsala gick långt ifrån så som jag trodde att det skulle gå. Det känns som mitt hjärta slitits ur kroppen och kastats på marken. Min tilltro och tillit till vården ligger på minus och jag är tveksam till om det någonsin kommer att hamna på plussidan igen.

Vet inte hur jag ska börja förklara händelsen, går det ens att förklara? Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag är tillbaka på ruta ett. Vem ska hjälpa mig när specialisternas specialist ger mig en axelryckning. Återigen är jag körd i botten. Det känns som ett hån, en spottloska i ansiktet, slag i magen, som att sparka på någon som redan ligger ner.

Har så många tankar, allt rusar i huvudet och jag tappar all ork och vilja. Jag orkar inte svara på alla sms om hur det gick igår, vill inte prata med någon, orkar inte. Känner en sån press på mig att allt ska lösas, nästa steg, vad gör dom för att hjälpa. Jag har inga svar. Jag vet inte. Det verkar som att dom inte kan göra något alls. Att det är som det är. Frågan är ju om det är så eller inte.
Känner mig knäckt.
Jag får inte ens ihop ett inlägg om vad som hände för det gör för ont.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kommer nog aldrig få bli firad på morsdag. Jag kommer aldrig få höra ordet mamma. Den sorgen är bedövande. Instagram och Facebook vimlar av bilder på mammor och barn, det svider lite extra när dessa bilder finns överallt. Jag är såklart glad för ...

Jag vet inte om du hör mig men ber dig om ett svar, jag vet inte om du lyssnar på den bön jag har. Ja, jag vet jag är för simpel, enkel, inte någon alls men när jag ser din blick så tror jag ändå att du kanske hör... Gud, hjälp de människor som är...

Jag känner mig så låst. Instängd i mitt eget mörker. Samtidigt vill jag bara bli ännu mer instängd. Lås in mig i en bunker av betong, låt mig ligga med täcket över huvudet och långsamt försvinna bort. Bort från allt. Har jag en axel att luta mig em...

Jag ger sken av att orka och klara av saker och ting, jag är stark, jag kämpar, jag tar mig fram med fasta steg. Men skenet bedrar. Jag har ingen ork, framförallt inte psykiskt, knappt fysiskt heller. Visst kämpar jag men jag är inte stark, jag är in...

Mitt mående och beteende påverkar mina nära mer än jag kunnat föreställa mig. Jag gör felaktiga val, ja rent dumma val som drabbar dom som betyder mest för mig. Det är bara så svårt att veta hur jag ska hantera allt som rör sig inuti mig. Ska jag hål...