Dagen har varit tuff, hopplösheten har härjat fritt och jag känner mig så misslyckad. Jag blir bara sämre och sämre känns det som. Precis det sa jag till min läkare idag. Vi kom överens om att öka dosen antidepressiv medicin till det dubbla, ska öka successivt under två veckor. Kanske hjälper det, men jag känner mig inte så hoppfull tyvärr. Men man vet aldrig. Jag berättade även att jag känner mig så värdelös, att jag inte presterar tilltäckligt bra, att jag borde göra bättre ifrån mig. Men hon poängterade att jag absolut inte skulle tänka så, lättare sagt än gjort. Men hon sa en ganska bra sak, ett sätt att tänka. En frukt mognar inte fortare bara för att man skriker på den eller begär att den ska mogna fortare, precis så ska jag tänka tycker hon. Jag kan inte må bättre bara för att jag tror att jag borde det, eller för att jag tror att andra kräver det. Mitt mående och min väg framåt måste få mogna som en frukt, långsamt.

Var även på medicinsk yoga idag och min fysiska smärta sätter käppar i hjulet. Jag vet att man inte ska ha prestationsångest när man yogar men jag känner mig så misslyckad och usel när kroppen inte klarar av allt. Så jag mådde ganska dåligt över det både innan, under och efter passet.

Jag vet att jag inte ska tänka så men det känns som jag aldrig någonsin kommer bli bättre varesig psykiskt eller fysiskt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kommer nog aldrig få bli firad på morsdag. Jag kommer aldrig få höra ordet mamma. Den sorgen är bedövande. Instagram och Facebook vimlar av bilder på mammor och barn, det svider lite extra när dessa bilder finns överallt. Jag är såklart glad för ...

Jag vet inte om du hör mig men ber dig om ett svar, jag vet inte om du lyssnar på den bön jag har. Ja, jag vet jag är för simpel, enkel, inte någon alls men när jag ser din blick så tror jag ändå att du kanske hör... Gud, hjälp de människor som är...

Jag känner mig så låst. Instängd i mitt eget mörker. Samtidigt vill jag bara bli ännu mer instängd. Lås in mig i en bunker av betong, låt mig ligga med täcket över huvudet och långsamt försvinna bort. Bort från allt. Har jag en axel att luta mig em...

Jag ger sken av att orka och klara av saker och ting, jag är stark, jag kämpar, jag tar mig fram med fasta steg. Men skenet bedrar. Jag har ingen ork, framförallt inte psykiskt, knappt fysiskt heller. Visst kämpar jag men jag är inte stark, jag är in...

Mitt mående och beteende påverkar mina nära mer än jag kunnat föreställa mig. Jag gör felaktiga val, ja rent dumma val som drabbar dom som betyder mest för mig. Det är bara så svårt att veta hur jag ska hantera allt som rör sig inuti mig. Ska jag hål...