När en kroniskt sjuk person säger ?Jag är bara lite trött? kan det betyda en lång rad saker. Det betyder oftast mycket mer än vad trötthet innebär för en normal frisk människa. Här är en lista på 17 saker som trötthet kan innebära för någon som är kroniskt sjuk.

1. Att vartenda litet leende kostar en enorm kraftansträngning, men vi håller uppe fasaden för personer nära oss för att inte visa hur nära vi är att förlora hoppet.

2. Att ens komma ur sängen egentligen var fysiskt omöjligt, men vi klarade det med våld, än en gång.

3. Att inget i världen känns roligt eller inspirerande. Psyket är helt utmattat och bedövat.

4. Att smärtan egentligen är outhärdlig, men vi inte känner att vi har något annat val än att fortsätta som vanligt med hjälp av en och annan urstark värkmedicin.

5. Att vi sovit minst 15 timmar i streck föregående natt men det känns som max två timmar.

6. Att vi håller på att gå under.

7. Att bara sitta i en stol är så ansträngande att det får oss att må extremt illa.

8. Att vi egentligen passerat bristningsgränsen för länge sedan.

9. Att vi är psykiskt så överanstränga för att hålla ihop på ytan att vi egentligen skulle vilja vråla rakt ut, men vi saknar krafter för att ens prata.

10. Att vi funderar om vi egentligen borde ha beställt en akuttid till en läkare.

11. Att vi både ser och hör suddigt och inte kan ta till oss ett ord av vad någon annan säger eftersom våra huvuden är fyllda med katastroftankar.

12. Att vi tänker på döden.

13. Att golvet under cafébordet ser ut som en jätteskön sovplats.

14. Att vi är så utmattade av oro, smärta och sjukdom att vi inte fått en blund på flera nätter.

15. Att hjärndimman är så tät att vi inte kan koncentrera oss på ett ord av vad någon säger till oss.

16. Att vi känner oss väldigt ensamma och missförstådda.

17. Att det inte finns ord som kan beskriva hur bedrövligt vårt mående egentligen är.

Återigen ställer vården till det. Återigen känns det som att jag är en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Oron gnager, rädsla för vad komma skall. Är ensam igen. Om smärtmottagningen stänger, vem hjälper mig då? Jag har ingen etablerad husläkarkontakt. Kommer min gyn hjälpa mig med medicin eller vart ska jag ta vägen nu? Känslan av hopplöshet blir bara större och större, tyngre och tyngre, snart rinner bägaren över. Jag är fast i ett svart och hotfullt mörker, kommer jag någonsin komma ur det? Tror inte det. Är så slut både fysiskt och psykiskt, jag orkar snart inte mer. Kroppen skriker smärta. Depressionen greppar hårdare tag om mig, allt är så svart och tungt. Ser ingen framtid. Min smärta blir allt sämre, min sorg blir allt mörkare.