Dagen har varit tuff, hopplösheten har härjat fritt och jag känner mig så misslyckad. Jag blir bara sämre och sämre känns det som. Precis det sa jag till min läkare idag. Vi kom överens om att öka dosen antidepressiv medicin till det dubbla, ska öka successivt under två veckor. Kanske hjälper det, men jag känner mig inte så hoppfull tyvärr. Men man vet aldrig. Jag berättade även att jag känner mig så värdelös, att jag inte presterar tilltäckligt bra, att jag borde göra bättre ifrån mig. Men hon poängterade att jag absolut inte skulle tänka så, lättare sagt än gjort. Men hon sa en ganska bra sak, ett sätt att tänka. En frukt mognar inte fortare bara för att man skriker på den eller begär att den ska mogna fortare, precis så ska jag tänka tycker hon. Jag kan inte må bättre bara för att jag tror att jag borde det, eller för att jag tror att andra kräver det. Mitt mående och min väg framåt måste få mogna som en frukt, långsamt.

Var även på medicinsk yoga idag och min fysiska smärta sätter käppar i hjulet. Jag vet att man inte ska ha prestationsångest när man yogar men jag känner mig så misslyckad och usel när kroppen inte klarar av allt. Så jag mådde ganska dåligt över det både innan, under och efter passet.

Jag vet att jag inte ska tänka så men det känns som jag aldrig någonsin kommer bli bättre varesig psykiskt eller fysiskt.