Direktlänk till inlägg 3 mars 2017
Åter igen sviker vården. Jag blir förtvivlad varje gång, varför lär jag mig inte? Jag är inte värd deras tid trots att det är dom som satt mig i denna beroendesituation. En massa tomma löften är allt dom kommer med och när man famlar i mörkret och behöver hjälp och råd får man bara kalla handen. Det är ont om läkartider är svaret jag får. Jag är uppenbarligen ett hopplöst fall och det är ingen idé att låta mig träffa läkaren som faktiskt ska ha ansvaret över mina smärtmediciner. Jag har starka preparat, morfin, mot min kroniska smärta. Att han på en nåder kan ringa mig känns bara mer kränkande, vad ska han säga? vad ska jag säga? jag kommer inte ha något vittne till samtalet, jag kommer bara vara ensam mot hans ord. Är det ens någon mening att svara när han ringer? Jag kommer bara bli ledsen och sårad, ensam igen. Jag är åter igen nedtryckt till botten. Mer sargad i själen. Jag tappar all tilltro till vården.
Jag känner mig så låst. Instängd i mitt eget mörker. Samtidigt vill jag bara bli ännu mer instängd. Lås in mig i en bunker av betong, låt mig ligga med täcket över huvudet och långsamt försvinna bort. Bort från allt. Har jag en axel att luta mig em...
Mitt mående och beteende påverkar mina nära mer än jag kunnat föreställa mig. Jag gör felaktiga val, ja rent dumma val som drabbar dom som betyder mest för mig. Det är bara så svårt att veta hur jag ska hantera allt som rör sig inuti mig. Ska jag hål...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | |||||
6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
12 |
|||
13 | 14 |
15 | 16 | 17 | 18 |
19 |
|||
20 |
21 | 22 |
23 | 24 |
25 | 26 | |||
27 | 28 |
29 |
30 | 31 | |||||
|