Känner mig helt slut, ännu en natt utan bra sömn, ännu en natt med smärta som håller en vaken. Det tär på både kroppen och psyket att inte få sova, att inte få en paus. Smärtan är så tuff, jag klarar inte av denna smärta längre.
En viktig sak när man har endometrios är att man ska vara blödningsfri, man får tuffa hormoner som påverkar kroppen både fysiskt och psykiskt för att sätta kroppen i ett kemiskt klimakterie, men detta funkat relativt dåligt för mig. Jag blir inte blödningsfri och inatt började jag blöda igen. Detta orsakar en höjning av min redan enormt tuffa smärta. Man vill bara riva ut allt man har i buken och kasta bort det, man blir nästan desperat av smärtan. Ingenting hjälper. Det är svårt att hitta orken att fortsätta kämpa när smärtan är såhär.
Vården har svikit en så många gånger att man inte längre vågar söka hjälp akut. Förut kunde man känna en liten tröst i att man i alla fall kunde åka in till sjukhuset för att få hjälp med smärtlindringen när smärtan blivit allt för tuff. Men nu vågar man inte det längre. Nej nu ska man lära sig leva med smärtan, man ska andas igenom smärtan, använda sig av mindfulness. Ja det känns som ett hån. Dom som säger dessa saker vet inte vad kroniskt smärta är.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kommer nog aldrig få bli firad på morsdag. Jag kommer aldrig få höra ordet mamma. Den sorgen är bedövande. Instagram och Facebook vimlar av bilder på mammor och barn, det svider lite extra när dessa bilder finns överallt. Jag är såklart glad för ...

Jag vet inte om du hör mig men ber dig om ett svar, jag vet inte om du lyssnar på den bön jag har. Ja, jag vet jag är för simpel, enkel, inte någon alls men när jag ser din blick så tror jag ändå att du kanske hör... Gud, hjälp de människor som är...

Jag känner mig så låst. Instängd i mitt eget mörker. Samtidigt vill jag bara bli ännu mer instängd. Lås in mig i en bunker av betong, låt mig ligga med täcket över huvudet och långsamt försvinna bort. Bort från allt. Har jag en axel att luta mig em...

Jag ger sken av att orka och klara av saker och ting, jag är stark, jag kämpar, jag tar mig fram med fasta steg. Men skenet bedrar. Jag har ingen ork, framförallt inte psykiskt, knappt fysiskt heller. Visst kämpar jag men jag är inte stark, jag är in...

Mitt mående och beteende påverkar mina nära mer än jag kunnat föreställa mig. Jag gör felaktiga val, ja rent dumma val som drabbar dom som betyder mest för mig. Det är bara så svårt att veta hur jag ska hantera allt som rör sig inuti mig. Ska jag hål...