Gå så försiktigt du kan....
Allting är bra, det tog lite kraft. Men trots allt var det skönt, det gick som det blev, att det blev som vi sa....

Jag orkar inte med mig själv längre

Jag är så slut, så trött, så ont, så orkeslös. Jag försöker att inte beklaga mig till dom runtomkring mig, jag vet inte om jag lyckas. Kanske är jag jobbig och gnällig. Kanske tycker dom att jag är otacksam och att jag inte gör något för att förändra min situation, jag vet inte, kanske är det bara hjärnspöken eller så är det så. Men jag försöker, så mycket som jag förmår. Det är möjligt att det inte syns men jag kämpar. Varje dag är en kamp.
Var hos sjukgymnasten idag, pratade om mina spända muskler och smärtan i mitt bäcken, hon sa att mina muskler är i ständig kramp, dom slappnar aldrig av. Hon kunde känna hur spända och hårda dom va, hon sa att även när jag ligger ner och musklerna inte behöver vara ansträngda så är dom som när man går i en uppförsbacke. Kanske förklarar det en del av min smärta.
Nu är jag hemma, ligger i sängen och är helt tömd på energi, när ska orken komma tillbaka?

Idag är det extra tungt, vissa saker är inte gjorda för att komma fram, vissa saker ska fortsätta hållas gömda. Men jag fortsätter att minnas. Alla minnen som legat gömda lång inne i mig kommer fram och framkallar mer känslor än vad jag väntat mig. Jag tappar min kontroll. 

Aldrig mer. Tårarna rinner irriterande längs kinderna, tröjärmen får agera servett men tårarna vägrar ge sig till vika. Jag vet inte hur jag ska kontrollera mig själv längre, allt känns så stort och minnena tränger sig inpå. Jag sugs tillbaka till min barndom, när skräcken för alla män och skräcken för min pappa var som störst. När rädslan är så stor att hjärtat är på väg ut ur kroppen och lungorna vägarna samarbeta, jag får ingen luft.

Allt blir svart och när jag är tillbaka sitter jag på badrumsgolvets kalla kakel. I handen har jag en sax och blodet rinner ner mot golvbrunnen. Det följer badrummets genomtänkta lutning, den lutning som ska leda bort vattnet leder nu bort delar av mitt blod. Hjärtat slår i normal takt igen och jag kan fylla mina lungor med luft, långsamma andetag. Jag räknar - ett, två, ett, två.

Idag är en sådan dag där det inte känns som att det är jag som styr mina handlingar, det bara sker. Många gånger eller ja dom flesta gångerna gör jag det medvetet för att lindra och för att hitta en orsak till den smärta som brinner i bröstet. Man kan inte förklara en smärta som inte finns därför måste jag orsaka något som gör allt mer rimligt. Och ibland gör jag mig själv illa för att straffa mig själv, har man gjort fel måste man straffas. Men idag fanns det ingen tanke bakom det och jag minns inte ens händelsen, jag minns bara känslan innan och efter.

Sömnlösa nätter. Svarta, tysta och oroliga. Ångesten kommer krypande som en ovälkommen gäst. Jag skakar smått i hela kroppen, som att jag spänner mig så hårt att musklerna krampar, det gör ont. Smärta är gnagande, ilande, hettande. Jag orkar inte, jag vill inte. Dygnen blir så långa, vill bara få somna från allt. Är det verkligen så att man ska behöva känna så.... Jag vill bara få en paus. Vill inte leva såhär, det är inte värt lidandet. Min våg av dödslängtan och livslust tippar över och jag vet inte vad jag ska göra. Vem kan hjälpa mig?

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Jag vet inte ens om jag hade förväntat mig något. Men besöket på akademiska sjukhuset i Uppsala gick långt ifrån så som jag trodde att det skulle gå. Det känns som mitt hjärta slitits ur kroppen och kastats på marken. Min tilltro och tillit till vården ligger på minus och jag är tveksam till om det någonsin kommer att hamna på plussidan igen.

Vet inte hur jag ska börja förklara händelsen, går det ens att förklara? Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag är tillbaka på ruta ett. Vem ska hjälpa mig när specialisternas specialist ger mig en axelryckning. Återigen är jag körd i botten. Det känns som ett hån, en spottloska i ansiktet, slag i magen, som att sparka på någon som redan ligger ner.

Har så många tankar, allt rusar i huvudet och jag tappar all ork och vilja. Jag orkar inte svara på alla sms om hur det gick igår, vill inte prata med någon, orkar inte. Känner en sån press på mig att allt ska lösas, nästa steg, vad gör dom för att hjälpa. Jag har inga svar. Jag vet inte. Det verkar som att dom inte kan göra något alls. Att det är som det är. Frågan är ju om det är så eller inte.
Känner mig knäckt.
Jag får inte ens ihop ett inlägg om vad som hände för det gör för ont.

Jag tar 16 tabletter till kvällen, 16! Det är sjukt mycket, speciellt med tanke på att jag även har medicin på dagen. Men dessa 16 tabletter ska hjälpa mig från oro och ångest, panik och sömnlöshet......de gör dom inte. Jag har klumpen i magen och gråten i halsen. Jag har haft ångest och jag har självskadat igen, som så många gånger förr. Jag vill bli av med monstret, jag vill slippa göra mig själv illa, jag vill känna viljan att leva, jag vill orka leva.
Just nu vill jag bara bort, bort från mediciner, bort från hormoner, bort från smärtan, bort från denna jävla kroniska sjukdoms helvete, bort från mig själv. Känner mig ensam men ändå förföljd. Okänt nummer lyser på mobilens display om och om igen, jag tror jag blir tokig snart. Jag vill kasta mobilen från bron, ner i vattnet, låta den sjunka mot botten. Helst av allt skulle den även dra med mig ner. Jag klarar inte av livet längre, vem kan förstå det? Vem kan hjälpa?

Jag drömmer så konstiga drömmar, både obehagliga, läskiga och allmänt konstiga. Vet inte om det är höjningen av saroten som är boven i dramat eller om det bara är en sån period. Att vakna kallsvettig och förvirrad vid fyra tiden på morgonen är i längden lite väl påfrestande. Skulle ha tagit upp det med min läkare igår men jag hade missuppfattat tiden och trodde jag skulle vara där 11.00 men tjugo över tio så ringer hon och frågar oroligt vart jag är. Så dumt, ett dumt och slarvigt misstag. Får ta det med henne nästa vecka istället.

Ibland känner jag mig som en försökskanin när det gäller mediciner, tror jag har provat de flesta snart. Det tär på kroppen och psyket att sätta in och sätta ut mediciner. Allt sker kemiskt på något sätt. Någon gång skulle jag bara vilja ha en medicin som hjälper, som jag kan stå på en längre tid och kanske bli lite stabil. Känns som en önskedröm just nu. Kommer det någonsin vända?

Ett steg fram, två tillbaka, om och om igen. Det är som att jag inte får må bra, inte ens okej. Så fort jag känner mig lite starkare så slås jag ner i backen hår och skoningslöst. Känner mig ensam, som att alla lever sina liv, att det går framåt medan jag står kvar på samma stället. Kanske till och med två steg bakom. Hur kunde det bli så mörkt? Jag saknar mina älskade gudbarn, jag saknar min fina vän, jag saknar så många olika personer, platser, känslor. Jag kämpar, även om resultaten inte syns så kämpar jag.

På måndag ska jag till akademiska sjukhuset i Uppsala och jag är så nervös och rädd. Jag vet att jag måste, att det kan bli bättre, att dom kanske har några bra lösningar men jag är skräckslagen. Vill inte gå dit ensam, kanske är det just det som är det tyngsta. Eller så är det hela situationen. Känner mig så värdelös.