Idag är det extra tungt, vissa saker är inte gjorda för att komma fram, vissa saker ska fortsätta hållas gömda. Men jag fortsätter att minnas. Alla minnen som legat gömda lång inne i mig kommer fram och framkallar mer känslor än vad jag väntat mig. Jag tappar min kontroll. 

Aldrig mer. Tårarna rinner irriterande längs kinderna, tröjärmen får agera servett men tårarna vägrar ge sig till vika. Jag vet inte hur jag ska kontrollera mig själv längre, allt känns så stort och minnena tränger sig inpå. Jag sugs tillbaka till min barndom, när skräcken för alla män och skräcken för min pappa var som störst. När rädslan är så stor att hjärtat är på väg ut ur kroppen och lungorna vägarna samarbeta, jag får ingen luft.

Allt blir svart och när jag är tillbaka sitter jag på badrumsgolvets kalla kakel. I handen har jag en sax och blodet rinner ner mot golvbrunnen. Det följer badrummets genomtänkta lutning, den lutning som ska leda bort vattnet leder nu bort delar av mitt blod. Hjärtat slår i normal takt igen och jag kan fylla mina lungor med luft, långsamma andetag. Jag räknar - ett, två, ett, två.

Idag är en sådan dag där det inte känns som att det är jag som styr mina handlingar, det bara sker. Många gånger eller ja dom flesta gångerna gör jag det medvetet för att lindra och för att hitta en orsak till den smärta som brinner i bröstet. Man kan inte förklara en smärta som inte finns därför måste jag orsaka något som gör allt mer rimligt. Och ibland gör jag mig själv illa för att straffa mig själv, har man gjort fel måste man straffas. Men idag fanns det ingen tanke bakom det och jag minns inte ens händelsen, jag minns bara känslan innan och efter.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kommer nog aldrig få bli firad på morsdag. Jag kommer aldrig få höra ordet mamma. Den sorgen är bedövande. Instagram och Facebook vimlar av bilder på mammor och barn, det svider lite extra när dessa bilder finns överallt. Jag är såklart glad för ...

Jag vet inte om du hör mig men ber dig om ett svar, jag vet inte om du lyssnar på den bön jag har. Ja, jag vet jag är för simpel, enkel, inte någon alls men när jag ser din blick så tror jag ändå att du kanske hör... Gud, hjälp de människor som är...

Jag känner mig så låst. Instängd i mitt eget mörker. Samtidigt vill jag bara bli ännu mer instängd. Lås in mig i en bunker av betong, låt mig ligga med täcket över huvudet och långsamt försvinna bort. Bort från allt. Har jag en axel att luta mig em...

Jag ger sken av att orka och klara av saker och ting, jag är stark, jag kämpar, jag tar mig fram med fasta steg. Men skenet bedrar. Jag har ingen ork, framförallt inte psykiskt, knappt fysiskt heller. Visst kämpar jag men jag är inte stark, jag är in...

Mitt mående och beteende påverkar mina nära mer än jag kunnat föreställa mig. Jag gör felaktiga val, ja rent dumma val som drabbar dom som betyder mest för mig. Det är bara så svårt att veta hur jag ska hantera allt som rör sig inuti mig. Ska jag hål...