Inte jag, sånt händer bara andra. Jag har mitt försvar, sån händer inte mig. Inte jag, som levt bland människor utan känslor, människor som bara vet hur man värjer sig. 

Har dom till intet gjort mig, hur gick det till? Jag är ju den starka, jag tar mig alltid dit jag vill eller måste. 

Övertag, det har dom. Dom manar fram den skräck jag har. Nederlag. Min pappa ser det som ett nederlag om jag inte lyder minsta vink, det är smärtsamt. 

Livet stannar inte bara för att allt är över, morgondagen kanske lär mig att glömma. Jag står här framför er, helt öppen och det är knappt att benen bär. Jag avslöjar så mycket att jag inte vet om jag klarar av det längre. 

Det känns som att jag gör fel som skriver min historia, som att jag svikit. Jag vet inte om jag bara är en skugga, feg och rädd. Borde jag ge upp och ta farväl?

En sorgsen blick, ett kort farväl. Glöm mig om du kan. Jag är som en främling för mig själv. Jag vet inte längre om allt är en dröm eller om jag fortfarande existerar. 

Har jag en dröm? Har jag möjligheten att våga, tog jag min chans? Jag har haft en dröm men det som finns kvar av den är en plåga. Så många krav. 
Människor byt ut så försiktigt hela tiden, allt som var viktigt försvann. Så nu står jag emot så gott jag kan, jag kan inte släppa in någon för nära. 

Var det detta jag ville ha? Är jag den jag ville vara? Jag vet att jag gör det bra, jag springer för mitt liv, ser mig aldrig om. Rösterna förföljer mig - den idioten, henne ska vi ta! 
Vad kan jag göra? Jag har ingen. Jag måste tvinga min själ att glömma. Jag måste fortsätta springa för mitt liv, aldrig se mig om, aldrig vara trygg.