Det känns som dom inte förstår. Dom pratar om aktivering, kanske någon typ av aktivitet....men självklart inte i det tempo du jobbade i förut, inte med något ansvar eller svåra uppgifter. Det känns som dom inte förstår. Dom pratar om framsteg och förbättring, om mod och styrka. Det känns som dom inte förstår. Dom glömmer att ångesten river sönder mig inifrån, att smärtan gör mig lamslagen, att det svartaste svarta bor inne i min kropp och förgiftar allt det fina. Alla goda, roliga, vackra saker vissnar sönder och dör. Dom förstår inte den sorg och oro som biter sig fast och drar sina naglar djup in i huden, som gör allt för att inte släppa taget. Dom förstår inte att mitt liv inte har någon mening, att allt redan är förstört, dom ser inte det jag ser. En misslyckad människa utan framtid. Jag vill ge upp men vågar inte släppa taget. Dom förstår inte att jag aldrig kommer bli den samme igen.