- Nästa Hökarängen. Den välkända kvinnans röst förmedlade att det var dags att kliva av. Tåget bromsade in på plattformen och jag var tvungen att ta ett djupt andetag för att klara av att resa mig och stiga av. Klockan var 17.30 och jag hade inte fått någon mer information om vart jag skulle eller vem jag skulle möta. Jag köpte en kaffe för mina sista mynt och ställde mig i korsningen Örbyleden/Lingvägen. Nu var det bara att vänta och se.

Det finns ett osynligt band som gör att man ser vem det är man ska möta, man behöver aldrig leta eller se frågande ut för man bara vet. Det räcker men en snabb blick för att man ska veta att det är rätt person. För alla andra som går förbi är jag vem som helst, trots mina bara ben så är jag inget konstigt för dom. Det finns inga misstankar om något men när rätt person dyker upp så bara vem man. Ett osynligt band, lite som dom som dealar droger på plattan, det sker inte öppet, vanliga människor ser inte vad som händer men har man varit med så vet man direkt vem som säljer och vem som söker. Man har ingått i en tyst pakt och alla vet, så länge du är en av dom. 

Den svarta bilen stannade precis framför mig, rutorna var tonade och jag såg ingen mer än föraren. En man i 35 års åldern, stilig, välvårdad och vänliga ögon. Han sträckte fram handen. 
- Patrick.
Jag tog hans hand i min utan att presentera mig.
- Har du väntat länge, du är så kall om handen. 
Jag ryckte snabbt på axlarna som ett bevis på att allt var lugnt. Han verkade så snäll och mjuk, så olik alla andra. Varför skulle han köpa mina smutsiga tjänster? Det är väldigt sällan dessa tankar dyker upp hos mig, deras orsaker är deras och jag gör bara det jag måste, allt för familjen, allt för min pappa, pappas flicka. 
Men han är ju så annorlunda. Nästan spännande. Han känns så varm och välkomnade. 

När handen bakom min rygg sträcker sig fram och täpper för min mun och näsa drar jag ett häftigt andetag, så oförberedd. Den annorlunda, varma, välkomnade mannen har sin blick riktad mot vägen. En fuktig tygbit placeras med tvång över min mun och näsa sen blir allt svart. 

När jag vaknar upp ligger jag på ett dammigt betonggolv , naken och såld till en femtioårig man med ölmage och dålig andedräkt.

Fredagkväll och allt jag vill är att få sova, jag längtar tills kvällsmedicinerna börjar verka och jag långsamt blir tröttare och tröttare tills jag tillslut somnar. Det är ganska hemskt att känna så, att längta tills sömnen kommer, att inte se framemot en mysig kväll. Bara få sova... Att slippa alla tankar, slippa oron, ångesten. Att varje dag längta tills den tar slut är ganska tufft för man vaknar varje morgon och önskar att den aldrig skulle ha kommit, och sen går det bara runt och runt, om och om igen.....