- Nästa Hökarängen. Den välkända kvinnans röst förmedlade att det var dags att kliva av. Tåget bromsade in på plattformen och jag var tvungen att ta ett djupt andetag för att klara av att resa mig och stiga av. Klockan var 17.30 och jag hade inte fått någon mer information om vart jag skulle eller vem jag skulle möta. Jag köpte en kaffe för mina sista mynt och ställde mig i korsningen Örbyleden/Lingvägen. Nu var det bara att vänta och se.

Det finns ett osynligt band som gör att man ser vem det är man ska möta, man behöver aldrig leta eller se frågande ut för man bara vet. Det räcker men en snabb blick för att man ska veta att det är rätt person. För alla andra som går förbi är jag vem som helst, trots mina bara ben så är jag inget konstigt för dom. Det finns inga misstankar om något men när rätt person dyker upp så bara vem man. Ett osynligt band, lite som dom som dealar droger på plattan, det sker inte öppet, vanliga människor ser inte vad som händer men har man varit med så vet man direkt vem som säljer och vem som söker. Man har ingått i en tyst pakt och alla vet, så länge du är en av dom. 

Den svarta bilen stannade precis framför mig, rutorna var tonade och jag såg ingen mer än föraren. En man i 35 års åldern, stilig, välvårdad och vänliga ögon. Han sträckte fram handen. 
- Patrick.
Jag tog hans hand i min utan att presentera mig.
- Har du väntat länge, du är så kall om handen. 
Jag ryckte snabbt på axlarna som ett bevis på att allt var lugnt. Han verkade så snäll och mjuk, så olik alla andra. Varför skulle han köpa mina smutsiga tjänster? Det är väldigt sällan dessa tankar dyker upp hos mig, deras orsaker är deras och jag gör bara det jag måste, allt för familjen, allt för min pappa, pappas flicka. 
Men han är ju så annorlunda. Nästan spännande. Han känns så varm och välkomnade. 

När handen bakom min rygg sträcker sig fram och täpper för min mun och näsa drar jag ett häftigt andetag, så oförberedd. Den annorlunda, varma, välkomnade mannen har sin blick riktad mot vägen. En fuktig tygbit placeras med tvång över min mun och näsa sen blir allt svart. 

När jag vaknar upp ligger jag på ett dammigt betonggolv , naken och såld till en femtioårig man med ölmage och dålig andedräkt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kommer nog aldrig få bli firad på morsdag. Jag kommer aldrig få höra ordet mamma. Den sorgen är bedövande. Instagram och Facebook vimlar av bilder på mammor och barn, det svider lite extra när dessa bilder finns överallt. Jag är såklart glad för ...

Jag vet inte om du hör mig men ber dig om ett svar, jag vet inte om du lyssnar på den bön jag har. Ja, jag vet jag är för simpel, enkel, inte någon alls men när jag ser din blick så tror jag ändå att du kanske hör... Gud, hjälp de människor som är...

Jag känner mig så låst. Instängd i mitt eget mörker. Samtidigt vill jag bara bli ännu mer instängd. Lås in mig i en bunker av betong, låt mig ligga med täcket över huvudet och långsamt försvinna bort. Bort från allt. Har jag en axel att luta mig em...

Jag ger sken av att orka och klara av saker och ting, jag är stark, jag kämpar, jag tar mig fram med fasta steg. Men skenet bedrar. Jag har ingen ork, framförallt inte psykiskt, knappt fysiskt heller. Visst kämpar jag men jag är inte stark, jag är in...

Mitt mående och beteende påverkar mina nära mer än jag kunnat föreställa mig. Jag gör felaktiga val, ja rent dumma val som drabbar dom som betyder mest för mig. Det är bara så svårt att veta hur jag ska hantera allt som rör sig inuti mig. Ska jag hål...