Jag har hamnat i en avgrund utan slut, i ett moment 22, i en vardag som bara går i cirklar. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska kunna komma vidare, det känns som om att jag inte blir tagen på allvar. Detta trots att jag faktiskt sa hur jag mådde idag. Hopplösheten ökar för varje dag, eller nästan varje minut.
Jag vill få ett slut på allt, en frid. Jag tror att det skulle bli bättre för många om jag försvann. Kanske inte på en gång, men i det långa loppet. Jag ödslar andras tid, jag är otacksam över det jag faktiskt har, jag orsakar oro och förtvivlan. Därför skulle det vara bättre för alla om jag inte fanns. Men att välja den vägen är inget lätt beslut, det är så mycket praktiskt som behöver ordnas. Testamente, bankkonton, uppsägning av fasta tjänsten(även om jag är sjukskriven nu). En kontroll över att allt ska gå rätt till om jag valde en annan väg. Så mycket att planera och ordna med. Men ibland vill jag bara skita i det praktiska, svälja alla tabletter och sedan försvinna.

Inte jag, sånt händer bara andra. Jag har mitt försvar, sån händer inte mig. Inte jag, som levt bland människor utan känslor, människor som bara vet hur man värjer sig. 

Har dom till intet gjort mig, hur gick det till? Jag är ju den starka, jag tar mig alltid dit jag vill eller måste. 

Övertag, det har dom. Dom manar fram den skräck jag har. Nederlag. Min pappa ser det som ett nederlag om jag inte lyder minsta vink, det är smärtsamt. 
Livet stannar inte bara för att allt är över, morgondagen kanske lär mig att glömma. Jag står här framför er, helt öppen och det är knappt att benen bär. Jag avslöjar så mycket att jag inte vet om jag klarar av det längre. 

Det känns som att jag gör fel när jag berättar min historia, som att jag svikit. Jag vet inte om jag bara är en skugga, feg och rädd. Borde jag ge upp och ta farväl?
En sorgsen blick, ett kort farväl. Glöm mig om du kan. Jag är som en främling för mig själv. Jag vet inte längre om allt är en dröm eller om jag fortfarande existerar. 

Har jag en dröm? Har jag möjligheten att våga, tog jag min chans? Jag har haft en dröm men det som finns kvar av den är en plåga. Så många krav. 
Människor byts ut så försiktigt hela tiden, allt som var viktigt försvann. Så nu står jag emot så gott jag kan, jag kan inte släppa in någon för nära. 

Var det detta jag ville ha? Är jag den jag ville vara? Jag vet att jag gör det bra, jag springer för mitt liv, ser mig aldrig om. Rösterna förföljer mig - den idioten, henne ska vi ta! 
Vad kan jag göra? Jag har ingen. Jag måste tvinga min själ att glömma. Jag måste fortsätta springa för mitt liv, aldrig se mig om, aldrig vara trygg.

Fader vår som är i INGENTING.
Helgat varde ditt namn.
Tillkomme ditt INGENTING så ock på INGENTING.
Vårt dagliga bröd giv oss INGENTING ock förlåt oss för våra INGENTING, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro......

Jag trodde aldrig att det var människor jag skulle jobba med. Människor är sådana som sviker, försvinner och förstör. Djur däremot är så beroende av någon annan och har alltid en tacksamhet för dess existens. Jag ville bli veterinär och arbeta med djur men det är inte alltid saker blir som man vill och tror. Ibland tar vägarna en oväntad vändning.

Jag har sedan jag var 12 år försörjt min familj på ett eller annat olagligt sätt men efter gymnasiet och min 18-årsdag började mitt riktiga arbetsliv. Det arbetsliv som innebär ansvar, skattebetalning, arbetskamrater, chefer och en riktig lön. En riktig lön som drygade ut pengarna jag fick in på annat håll. En lön som betalade allt jag var tvungen att betala. Men valet av yrke var inte mitt eget. Jag skulle börja jobba inom äldrevård. Gå i min mammas fotspår, ta hand om äldre människor. Människor jag inte kände, människor jag inte ville lära känna, människor som sviker, försvinner och förstör. Jag hade ont i magen flera dagar innan jag skulle jobba min första dag. Men jag visste att jag inte hade något val.

Det stora huset låg framför mig och allt jag ville var att vända om, gå hem igen och glömma denna dag. Jag var nervös och obekväm. Troligtvis för att detta var något nytt, något utanför mina rutiner, något jag inte kunde planera. Hur ska jag då kunna göra allt rätt?

Ett djup andetag och jag klev in. Stora trappor på båda sidor och rakt fram en stor glasdörr. Faktiskt en ganska fin och trevlig entré, kanske något opersonlig.

Första dagen var ett rent helvete och jag tänkte aldrig gå tillbaka till den platsen, aldrig mer. Det började med att jag inte alls skulle få gå bredvid någon van anställd, detta på grund av nedskärning av personal så jag sattes in som ordinarie från dag ett. 24 boende på 4 personal. 3 vana och en jag som i princip inte ens hade sagt hej till någon över 70. Ren kaos är en underdrift av min första dag i det riktiga arbetslivet. Jag gick därifrån med tårar i ögonen, varför skulle jag gå tillbaka dit? Varför skulle jag gå tillbaka till ett ställe där min närvaro bara var till besvär. För det var precis så mina så kallade arbetskamrater behandlade mig. Kanske inte så konstigt med tanke på att även dom fått anpassa sina rutiner efter en helt ovan människa på 18 år. Trots min bestämda tanke på att aldrig sätta min fot på det stället igen reste jag mig upp och gick till jobbet nästa dag.

Dagarna flöt på och jag lärde mig arbetet, jag lärde mig anpassa mig efter vilka personer jag jobbade med, jag lärde mig rutiner och fick snabbt ansvar för både det ena och det andra. Jag växte som arbetande människa men framför allt växte mitt hjärta för äldre och den vård dom var värda. Jag visste inte hur bra äldrevård skulle se ut men jag visste att det inte skulle vara såhär. Det var aldrig någon från personalen som gjorde något fel mot de äldre, det handlade mer om brist på stöd från högre huvuden. Och brist på personal med glöd att förbättra saker med små resurser. Allt gick på rullande band och även om jag alltid har gillat rutiner så uppskattade jag inte sättet vi arbetade på. Personalen var maskiner och boendena var saker som skulle skötas efter ett schema. Vi var några som satte oss emot dessa metoder och försökte göra det lilla extra så ofta vi bara kunde.

Dagarna blev till veckor som blev till månader. Och när jag varit där i nästan två år blev jag kallad till chefen. Hennes kontor låg på entréplan och dörren var alltid stängd. De få gångerna man såg henne var på de stora personalmötena. Hon var kraftigt byggd och pratade finlandssvenska.

-kom in kom in, sätt dig så ska vi prata lite.

Jag satte mig i besöksstolen på andra sidan det stora skrivbordet. Det var en sådan där stol med hjul under och jag har svårt att låta bli att långsamt rulla en sådan stol fram och tillbaka. Så jag satt och små rullade fram och tillbaka medan chefen lugnt och bestämt satte sig på den lite större och antagligen dyrare stolen mittemot. 

-du gör ett fantastiskt arbete. Du är alltid i tid och sköter dina uppgifter utan anmärkning.

Vad svarar man på det? Självklart kände jag en stolthet växa inombords, även om jag alltid tvivlar på min egen kompetens.

- men vi måste tänka på företagets ekonomi och tyvärr platsar du inte i vår nya budget och våra nya planer.

Det kändes som att hela världen försvann under fötterna, rullbandet av stolen tystnade och jag bara tittade på henne. Precis som att jag inte hört ett ord av vad hon sagt.

- jag förstår att detta inte var vad du hade väntat dig men jag vill poängtera att du gör ett jätte fint arbete. Dessutom vill jag tillägga att du självklart har 3 månaders uppsägningstid, så du har gott om tid att hitta ett nytt arbete.

När jag reste mig upp och gick ut genom dörren var det sista gången jag såg det stora huset.

Jag hade lärt mig ett yrke från grunden, jag hade lärt mig att konfrontera mina egna rädslor och jag hade lärt mig att lita på människor. Allt detta var förstört och jag kände mig oerhört besviken. Men samtidigt tvivlade jag på min egen kompetens, för självklart låg felet hos mig och ingen annan. Jag behövde ett nytt jobb, snabbt.

Jag kan inte påstå att jag letade jobb med någon närmare kämpaglöd utan småkollade runt lite. Det tog inte många dagar innan jag föll tillbaka i mitt gamla mönster. Jag hade inget val, pengarna behövde komma in och allt jag kunde var att gå till männen. Männen som betalade pengar för att äga mig några timmar. Många av männen var helt vanliga män med fru och barn, vanliga jobb och ett normalt liv. Andra var rika och ville bara utnyttja sin makt. Vissa var hårdhänta och andra obehagligt blyga men pengarna räckte till hyran och mat i alla fall. Och så länge pengar fanns var det lugnt hemma. Men jag visste att jag behövde mer.

Efter ett par månader fick jag en arbetsintervju på ett litet ställe inne i stan. Jag tvekade väldigt mycket på om jag skulle ge min in i vårdbranschen igen, vad skulle bli bättre denna gång och hur säkert var det att jag dög?

Hur stor var inte risken att bli sviken och utnyttjad igen. Men jag behövde en lön, en säkerhet på att det fanns tillräckligt med pengar på kontot varje månad den 25:e. Dom betalande männen kunde jag ta på sidan om. Jag visste bara att jag inte kunde komma hem utan pengar.

Jag fick jobbet och började jobba på timmar. Jag skulle ljuga om jag sa att jag la ner min själ på att få allt att fungera i början men jag gjorde det jag blev tillsagd och skötte mina uppgifter. Men jag vägrade bli känslomässigt involverad. Jag tog dagen som den kom och fortsatte med mitt dubbelliv. Arbetsam och fungerande på dagarna och prostituerad på kvällarna.

Det tog lång tid innan jag kände mig accepterad och behövd men en dag var det bara en självklarhet. Det var här jag hörde hemma, det blev min nya riktiga familj. Jag älskade att gå till jobbet, det var här jag fick min frihet, mitt lugn. Jag hade aldrig trott att det var så här vården kunde och skulle se ut. Att det fanns människor som brann för att skapa ett värdigt liv åt andra. Det var den här platsen mitt hjärta valde och jag skulle inte byta den mot något annat.

Nu har jag varit sjukskriven i över 17 månader och det känns som om att jag aldrig kommer kunna komma tillbaka till arbetslivet igen. Vill jag ens tillbaka till min arbetsplats eller vill jag söka mig bort till nya möjligheter? Det jobb och den arbetsplats jag trodde mitt hjärta valt har på någon sätt alt bort mig. Jag kan förstå att man som enskild person inte är oumbärlig men efter allt jag gjort, inte bara alla timmar med övertid utan hela min själ. Jag la allt jag hade i en vågskål, jag satsade allt och föll. Sviken igen. Jag trodde mer om mig själv och jag trodde mer om min chef och arbetsplats.

.  

Jag trodde att jag hade lagt den delen av mitt liv bakom mig, inte bearbetat den eller kommit över den men att det värsta ändå var över. Tankarna och mardrömmarna hade bleknat en aning och jag tror att jag på något sätt kanske börjat glömma. Men igår slog verkligheten ner och gav mig en ordentlig örfil, en stark påminnelse om att jag fortfarande är mitt i det.

Det sägs att man kan se in i en människas själ via ögonen, att ögonen aldrig kan ljuga. Stämmer det? Eller är det bara ännu en ordspråk som låter bra och poetiskt?
Man får ofta höra om personer som begått hemska dåd att dom hade svarta ögon. En svart, mörk, tom blick. Eller så kan man säga att man såg sorgen i hennes ögon, eller glädjen. Är det verkligen så att våra ögon visar det vi så målmedvetet försöker dölja? Kan ögon ljuga? Kan färgen eller kännetecknet bara bero på hur ljuset faller eller talar våra ögon ett eget språk. Om så, hur gör man för att lära sig dölja det?

Jag har en fruktansvärd smärta i nedre buken just nu, den är bedövande, man blir lamslagen. Så trött på denna kroniska sjukdom. Och även fast jag inte önskar min värsta fiende det lidande det innebär så avundas jag dom som har endometrios och "bara" har kraftig smärtan vid mens. Jag har den smärtan 24-7 varje dag året runt. Har opererat mig två gånger och har tyvärr bara blivit sämre. Remiss är skickad till specialisterna i Uppsala och jag är så nervös att dom inte ska kunna hjälpa mig. Ska det fortsätta såhär annars?
Sjukdomen innebär för mig att jag måste stå på starka hormoner, ha stark medicinering av opiater och alla det följder som dessa preparat ger. Det är verkligen en daglig kamp. Endometrios har blivit ganska uppmärksammat i media senaste året/åren men det är nog fortfarande många som inte vet vad det är så här kommer lite information

Vad är endometrios?
Endometrios orsakas av att celler som liknar livmoderslemhinnan (endometriet) hamnar utanför livmodern och fastnar på fel ställen i kroppen, främst på organ i buken. Dessa endometriosceller börjar växa och orsakar inflammationer inne i buken vilket i sin tur kan leda till buksmärtor, ärrvävnad och sammanväxningar. Med tiden kapslas endometrioscellerna in av kroppens försvarsmekanismer och det bildas endometrioshärdar eller cystor.

De vanligaste platserna där endometrios hittas är äggstockar, äggledare, utanpå livmodern, området mellan livmoder och ändtarm (så kallade uterosacralligamenten), urinblåsa, bukhinna och tarmar. I sällsynta fall kan endometrios även hittas på ställen i kroppen till exempel i lungorna.

Det finns även en typ av endometrios som växer inne i livmoderväggen och kallas då för adenomyos.

Endometrios kan delas in i olika stadier, från mild endometrios med isolerade endometrioshärdar till svår endometrios med stora sammanhängande sjok av endometrios och där andra organ till exempel tarmar och urinblåsa är påverkade. Genom denna klassificering kan kirurgen beskriva det han/hon ser vid en operation. Det är viktigt att komma ihåg att symtom inte behöver hänga ihop med hur svår endometrios personen har.